Onödigt roligt svenskalärarpris

Jag läser Sydsvenskans nätupplaga och språkpolisen i mig får sitt lystmäte

I måndags fick Ann-Marie du Plessis ett brev från Peter Englund innehållande ett pris för sina insatser som svenskalärare och 50 000 kronor.

Jag gratulerar Ann-Marie och beklagar att ett förargligt språkfel förstör den intressanta artikel.

Svenskaämnet är värt att försvara…

Länk till en förhoppningsvis rättad text

Uppdatering: Wopps! SAOL godkänner även svenskalärare för vardagligt bruk. Jag känner mig gammal.

Kan vi lita på Peter Englund?

Kan vi lita på Peter Englund?

Only in Lund?

Sydsvenskan fortsätter att gräva i de lundensiska akademikernas påhittade meriter.

1, 2, 3

Ett försök att förklara det lättsinniga förhållandet är att skylla på konkurrensen.

Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens. Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.

I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som kemilärare i Sjöbo.

Rektor Per Ericsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Per Omling verkar måttligt bekymrade. Ur mitt lärarperspektiv är detta en aning omskakande. När vi försöker förklara vikten av vetenskaplighet för nya studenterna är det just hederligheten och vikten av korrekta referenser som ställs i centrum.

Rektor förklarar:
– Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.

Högskolelagens formuleringar om “vetenskapligt kompetenta personer” kanske borde byggas ut med någon form av moralisk dimension?

Hur kan jag skriva om detta utan att förstärka den historiska rivaliteten mellan Malmö och Lund? Eller framstå som akademikerfientlig?

Det går nog inte.

Vi som vill upp?

Vi som vill upp?

Inramningens betydelse

Vi blir inte bra i fullständig frihet. Varje aktivitet behöver ett sammanhang och människan mår bäst i någon form av begränsning.

Men om ramen är vacker, stranden lång, horisonten oändlig och vänskapen god – då är det lättare att stå ut med förlusten av frihet. Om den nu har funnits i en avlägsen paradisisk barndom.

Jag behöver fundera vidare över det här med inramningens betydelse. Vi konstruerar en ny lärarutbildning med hög grad av styrning och jag borde lära mig att tycka om det – i överlevnadssyfte.

Johnny Cash – Paradise (för de sentimentala själarna)

Miles Davis – Birds Of Paradise (för de sökande själarna)