Ibland tycker jag väldigt mycket om mitt jobb. Tyvärr sammanfaller dessa tillfällena ofta med att jag har gjort någonting ovanligt praktiskt utanför huset.

Dagens äventyr i skogarna norr om Frostavallen är en sådan händelse som får mig att fundera över vad en lärarutbildning egentligen är. På högskolan är rollerna tydliga och utrymmet för förändringar begränsat. Det mesta är ganska förutsägbart: kursplan, undervisning, examination – ibland med försök till annorlunda arbetsformer, men till sist vet de flesta vad det går ut på och vem som behärskar konsten att läsa av lärarnas förväntningar.

I skogen träder andra mönster och individer fram. Vi borde åka på läger oftare – med alla studenter. Det är nyttigt att gå lite lagom vilse tillsammans.

Kanske är detta ett typiskt exempel på “bristande högskolemässighet”?