Jag diskuterar könsroller med några killar som ska bli lärare. Vi funderar över hur anpassningen till en kvinnlig kultur fungerar och har en gemensam erfarenhet av skuld:

– Det är lördag, jag har jobbat hela veckan, lägenheten är städad och jag har gjort allt jag ska. Jag sätter mig och spelar mitt våldsamma datorspel i sex timmar. När min flickvän ringer och frågar vad jag gjort… så ljuger jag.

Den här berättelsen upprepas med små variationer. Alla tycks ha en stark bild vilket som är “det goda beteendet” och är också beredda att ge upp en del av sin frihet för att bli accepterade. De blir säkert bra lärare.

Call of duty?