Klicka och njut!
Jag lovade i ett förhastat ögonblick att sluta publicera bilder på mig själv. En så drastisk åtgärd borde nog ha föregåtts av någon form av nedtrappning. Därför delar jag med mig av bloggutrymmet till mina nya kompisar i regeringen. Nu när den svenska skolan är räddad tar vi tag i palestinafrågan och den globala miljöförstöringen. Kanske börjar vi med att sanera de grekiska statsfinanserna?
Alternativet är att rensa löv från rabatten.
1) Jag går en runda på morgonen och hisnar över naturens beredskapsläge. Det här trädet har rötter i nordisk mytologi och är nu hotat av en sjukdom. Träet används ofta som verktygsskaft.
Ledtråd: The Smiths
2) Liten gnagare som bygger ytliga gångar under jorden. I mullvadshögen är hålet placerat i mitten av den uppknuffade högen. Det här djuret gräver jorden bakåt och hålet hamnar i kanten av högen.
Ledtråd: Mock Turtle Soup – Rodent Revolt (den har ni inte hört förut?)
Elefantbajs?
3) Den här skogen kommer snart vara i ständigt halvdunkel. De första bladen på träden har en frisk smak av harsyra. Stammen är slät och det är ett mycket hårt träslag som är populärt i möbeltillverkning.
Ledtråd. Shunsuke Mizuno – Beech Forest
I somras skrev jag en hel del om förändringarna på Malmö stadsbibliotek
Nu tycks den berömda skiten ha nått fram till den lika kända fläkten. I personalenkäter beskrivs svåra missförhållanden och vantrivsel. Till sist verkar det som om politikerna är tvungna att agera.
På riksnivå fick bibliotekschefen ett förvånansvärt kraftfullt stöd från förändringsbenägna bibliotekarier. Det var en ganska förvirrande debatt och oväntade allianser uppstod. Plötsligt förvandlades jag till kulturkonservativ papperskramare.
Det är jag nog fortfarande.
Lekplatsen utanför är fortfarande populär
Jan Björklund har trogna beundrare och många ser honom som skolans räddare. Nu hoppas jag att utbildningsministern även vill se sig som bildningsminister.
Det är en ny position att gå från att vara arg kritiker och opinionsbildare till att ta ansvar för helheten. De retoriska förenklingarna som fungerade bra i debatten ska omsättas till vardagligt arbete.
Churchill var en utmärkt premiärminister i krig och Jan Björklund var kanske rätt person att genomdriva de dramatiska förändringarna av skola och lärarutbildning.
Nu börjar det verkliga jobbet och det räcker inte med slagord om ”läsa, skriva, räkna”. Det är skolan som helhet som räknas. Jag är nyfiken på ministerns människosyn och kunskapssyn. För nog bör det vara möjligt att tala om sådana storheter även i framtiden?
Vad är visionen? Förutom att bli ”Bäst i klassen”.
När jag var liten trodde jag på frimärken som en form av värdebeständig investering. Idag har jag förstått att marknadsekonomins lagar gäller även här. Ingen köpare – inget värde.
15 centimos tror jag är ganska billigt för ett äkta Björklundmärke. Kanske är det ödets ironi att mannen som nedmonterade de estetiska ämnena från lärarutbildningar och skola förekommer på ett frimärke med rubriken communicaciones.
Jag letar i Svd och DN efter kommentarer till riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Lika tyst där som i TV.
Jan Björklund gjorde nog rätt i att ta ledigt från riksdagsdebatten. Skolpolitiken avgjordes på DNdebatt och riksdagen är ett rundningsmärke.
Den här ostyriga bloggen lever ibland ett eget liv. Under några dagar har jag utan att skämmas experimenterat med ett självporträtt och använt skolpolitiken som ett billigt knep att publicera bilder på mig själv.
Jag ber de läsare som har tagit anstöt om ursäkt. Det finns en gräns för hur egocentrisk jag vill framställa mig. Ni ska slippa den här sortens bilder ett tag. Jag var bara tvungen att testa. Nu har jag kommit över mig.
Fullständigt.
Jag snabbläser protokollet och fastnar vid avsnitten om den förkortade fritidspedagogutbildningen. Kan man verkligen göra en utbildning mer attraktiv och samtidigt höja statusen genom att förkorta? Varför gör man inte det över hela linjen då?
Länk till protokoll
Mats Pertoft (mp) bekymrar sig över en frånvarande utbildningsminister:
Herr talman! I dag debatterar vi den framtida lärarutbildningen. Liksom de båda föregående talarna spanar jag ut över salen och saknar en person, nämligen utbildningsministern. Han är ju känd i hela Sverige för att minst i tio års tid ha svartmålat lärarutbildningen. Det finns till och med forskning på det. Han var så angelägen om att bestämma över lärarutbildningen att han tog det området från Tobias Krantz, alltså från ett annat statsråd. Då är det intressant att han inte är här och ställer upp i debatt i denna fråga.
Jag uppmanar de borgerliga ledamöterna att i debatten redovisa vad Jan Björklund gör i dag. Vad är viktigare än att debattera lärarutbildningen som han så envist har dragit i smutsen och ifrågasatt hela tiden? Det vore intressant att veta. Han har alltid älskat att debattera lärarutbildningen, men i dag när vi både ska debattera den och fatta beslut om den är han inte här.
Riktigt så här långt vill jag inte gå!
Anf. 41 ROSSANA DINAMARCA (v):
Herr talman! Det är flera områden som jag i min replik skulle vilja ta upp med Sofia Larsen, men talartiden medger inte det. Därför ska jag bara hålla mig till det som har med fritidspedagogerna att göra. Sofia Larsen drog det ganska kort.
Det jag ifrågasätter och undrar är hur det kommer sig att man tycker att fritidspedagogerna sitter på för mycket kunskap och att man faktiskt förkortar utbildningen. Sofia Larsen lyfter i sitt anförande fram att man vill stärka fritidspedagogerna för arbete i skolan. Men fritidspedagogerna har valt att bli fritidspedagoger för att kunna arbeta med just fritidsverksamheten. På vilket sätt stärker ni fritidspedagogerna i det avseendet? Jag ställer mig alltså ganska frågande till om regeringsföreträdarna vet vad fritidsverksamheten är för någonting. Man talar väldigt lite om den.
(…..)
Anf. 43 ROSSANA DINAMARCA (v) replik:
Herr talman! Tyvärr kan jag inte se det som en förstärkning när man förkortar en utbildning från tre och ett halvt år till tre år. Man säger till fritidspedagogerna: Ni har för mycket kunskap. Vi ska ta bort där. Dessutom ska vi tränga undan en del av den kunskap som ni som fritidspedagoger har därför att ni ska verka i skolan.
Sofia Larsen svarar här om fritidspedagogernas roll i skolan, inte om fritidspedagogernas roll i fritidsverksamheten. Hur gör vi för att stärka den rollen? Hur gör vi så att fritidspedagogerna kan arbeta som just fritidspedagoger, inte som vakter för 74 barn?
Någonting måste hända inom området. Lärarutbildningen är en del. Jag tror att vi ska ha en lärarexamen som också kan skapa en förståelse för varandras arbete i förskolan, på fritis och i skolan.
Min sammanfattande upplevelsen är att oppositionen formulerar sig vagt och att kritiken är undfallande i förhållande till förslaget. Ett pliktskyldigt viftande, men inga löften om förändring vid eventuell valseger. Det kanske är bäst så.
Mitt humör är fortfarande en smula ojämnt efter riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Jag tar till det gamla knepet att berätta en fräckis för mig själv. Tyvärr lärde jag mig de flesta historierna i tioårsåldern och förstår inte riktigt varför just dessa gjort ett livslångt intryck.
Kålle och Ada åker spårvagn. Det fullt av folk och inga sittplatser. Ada ser sig omkring och säger med hög röst:
- Är det nån som kan resa sig för en gravid kvinna?
En ung man reser sig hastig och bereder plats. Kålle utbrister:
- Är det nån som kan resa sig för gravören?
Nu tänkte jag säga något klokt om varaktig kunskap och inlärningsfönster, men avstår i ett anfall av eftertanke.
Kanske kan ni en rolig historia som muntrar upp? Det behöver inte vara en fräckis…
Peps Blodsband – Himlen gråter
Debatten om framtidens lärarutbildning är över. Nu återstår för landets högskolor att tolka riksdagsbeslutet och skicka in sina ansökningar om att få ordna utbildning.
Jag är ingen dålig förlorare och moralen på min arbetsplats är hög. Att jobba i en politiskt styrd verksamhet innebär att hålla god min i elakt spel. När de nya studenterna kommer hit 2011 hoppas jag kunna dölja min besvikelse över att den utbildning som sjösattes 2001 inte fick chansen att utvecklas.
För den som vill njuta av det parlamentariska finliret presenterar jag en länk till tevesändningen, extern spelare . Det verkar att ha varit en ganska snabb och odramatisk historia och nu gäller det att se glad ut.
Leendet kan vara en smula krampaktigt några dagar.
Det mesta som sägs i skoldebatten saknar vetenskaplig täckning. Ändå måste vi ta beslut och då är tron ett redskap för att ge våra handlingar mål och mening.
Det kan inte sägas bättre.
En man gjuten i ett stycke – det vore allt något! Kanske är det dags att ta farväl av den där drömmen om ett sammanhållet och harmoniskt jag? De som talar om livet som ett pussel verkar ha förstått någonting om hur komplicerat och sammansatt tillvaron är.
Jag saknar tålamod och är färgblind. Därför är pussel en ganska plågsam syssla. Om jag koncentrerar mig på svartvita kantbitar brukar det gå hyfsat. Ibland.
Igår presenterade jag propositionen till den nya lärarutbildningen för VFU-samordnare i en kranskommun. Den lojala statstjänstemannen beskrev tankarna bakom förslaget med exemplarisk neutralitet. Tyvärr är jag ingen vidare skådespelare och det finns en uppenbar risk att min bristande entusiasm störde framställningen.
Jag jobbar vidare med min ironiska sida. Den får liksom inte ta över.
Idag behandlar riksdagens utbildningsutskott förslaget till ny lärarutbildning som bland annat minskar VFU-delen från 25 till 20 veckor. Länk
Propositionen om ny lärarutbildning möter svenska folket i morgon. Eller i alla fall riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet. Jag försöker stava mig igenom oppositionens motförslag men det känns en smula uppgivet. Några motioner om genusperspektiv och mer sex- och samlevnad kanske kan liva upp tillställningen, men som helhet verkar det ganska avslaget.
Den segervisse utbildningsministern väljer till och med att avstå och det känns logiskt. Mannen som gjort disciplin och närvaro till sina ledord prioriterar bort denna avgörande händelse i svensk utbildningshistoria. Mats Pertoft (Mp) är inte nöjd och jag förstår besvikelsen. Den politiska makten utövades på DN debatt. Där bankades bilden av den usla svenska skolan in i det allmänna medvetandet. Riksdagsledamöterna tilldelas statistrollerna.
Jag vet inte om det är lämpligt att visa den tevesända debatten i svenska skolor. Risken finns att barnen drabbas av politikerförakt om viktiga beslut tas utanför riksdagen.
Klicka på bilden och njut av utbudet!
Göran Skytte har hittat tevekanalen Access och klagar över de andra kanalerna.
Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom lekprogram och dokusåpor.
Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”.
Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.
Under några månader har jag inte läs Svd i pappersformat. Nu vet jag vad jag inte saknat.
Bourdieu sa det längre. Länk
Diskussionen om lärares frihet att använda förtroendetiden till att blogga handlar dels om själva tiden (i vilken mån är detta förenligt med skolans verksamhet och mål?), men jag är nog mer intresserad av innehållsfrågan.
Vilket utrymme finns för lärare att vara aktiva i samhälls- och skoldebatt? Var går gränsen för illojal verksamhet? Hur kritisk får man vara?
Läs mer här: Länk
Patrik Svensson skriver ett inlägg som kritiserar myten om det ensamma geniet som skapar stora konstverk i yttersta avskildhet. Länk
1. Finns det verkligen några empiriska belägg för att någon blivit mindre genialisk av att exempelvis ta hand om sina barn? Om det geniala går att mäta, var går den exakta gränsen mellan genialitet och simpla försök att ursäkta omognad, ansvarslöshet eller ett asocialt beteende.
Efter att ha tillbringat den senaste månaden i sällskap med Lars Noréns dagbok känns det här som en relevant frågeställning. Författaren längtar efter gemenskap men är egentligen bara lycklig då han kan skriva – och då är han tyvärr ensam.
Svensson försöker göra det till en ideologisk fråga om gemenskapens betydelse och nya kollektiva uttrycksformer, men lyckas inte övertyga mig om att det ensamma geniets tid är över.
En dag ska jag dra mig tillbaka och leva i isolering på en bergstopp… Då djävlar ska ni få se på skapande!
Det kommer aldrig hända.
P.S. Testa http://photofunia.com – kul bildeffekter på nätet!
