Efter 300 sidor av Lars Noréns dagböcker genomgår jag en långsam personlighetsförvandling och pendlar mellan arbetsmani och flyktdrömmar. Boken är hopplöst detaljerad och fruktansvärt rolig. Det går inte att låta bli att tycka om det här folkilskna och pompösa geniet.

Jag har minst 1000 sidor kvar och mina vänner är oroliga för var det här ska sluta. Lars Norén drar in mig i sin värld och  tänker att den här lusten att berätta allt är både skrämmande och lockande. Drömmen om total och hänsynslös ärlighet – kan det bli något annat än manipulativ posering?

Rod Stewart – I Don’t Want To Talk About It