I Svd läser jag en artikel om höghastighetsläsning. Drömmen vore att suga i sig kurslitteraturen på en halvtimme och därefter ligga på soffan och äta praliner.

Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”

När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.

Antagligen är det rimligt att anpassa hastigheten efter situationen. Jag hoppas att studenterna närmar sig studierna med en annan strategi än Woody Allen.

Jag satsar på prislapparna!