Efter att ha sett Hans Wiklunds motvilliga piruetter som brickvändare i nygamla Lyckohjulet på TV8 tror jag att många omvärderar sina tevedrömmar. Det ser ganska plågsamt ut och stämningen i studion verkar betryckt.
En del programidéer förtjänar att få vila. Detsamma gäller programledare Wiklund som nog trivdes bättre som filmrecensent vid sidan om Nils Petter Sundgren .
Det fanns böcker som barnen inte kunde höra sig mätta på. De älskade historien om den olydige pojken som fick gå och lägga sig utan kvällsmat och jag njuter fortfarande av att läsa den fantastiska berättelsen. Livet bland vildingarna är hårt och spännande. Slutet är tryggt och mystiskt.
Tanken på att se den nya storfilmen skrämmer och lockar mig. Boken är sparsmakad, men trailern antyder att de inte har sparat på effekterna.
Kunskapens vägar är outgrundliga. Skolböcker är övervärderade. Jag får brev från Studentlitteratur om vinnaren i en tävling om årets läromedel. Min röst går till Lydia – blindkartornas drottning.
Ah, Lydia.
She was the most glorious creature
Under the su-un.
Guiess. DuBarry. Garbo.
Rolled into one.
Oooooooh
Lydia oh Lydia, say have you met Lydia,
Lydia, the Tattooed Lady.
She has eyes that folks adore so,
And a torso even more so.
Lydia oh Lydia, that encyclopidia,
Oh Lydia the Queen of Tattoo.
On her back is the Battle of Waterloo.
Beside it the wreck of the Hesperus, too.
And proudly above waves the Red, White, and Blue,
You can learn a lot from Lydia.
La la la, la la la, la la la, la la la
When her robe is unfurled, she will show you the world,
If you step up and tell her where.
For a dime you can see Kankakee or Paris,
Or Washington crossing the Delaware.
La la la, la la la, la la la, la la la
Oh Lydia oh Lydia, say have you met Lydia,
Oh Lydia the Tattooed Lady
When her muscles start relaxin’,
Up the hill comes Andrew Jackson
Lydia oh Lydia, that encyclopidia,
oh Lydia the queen of them all!
For two bits she will do a mazurka in jazz,
With a view of Niagara that nobody has.
And on a clear day you can see Alcatraz.
You can learn a lot from Lydia.
La la la, la la la, la la la, la la la
Come along and see Buff’lo Bill with his lasso.
Just a little classic by Mendel Picasso.
Here is Captain Spaulding exploring the Amazon.
Here’s Godiva but with her pajamas on.
La la la, la la la, la la la, la la la
Here is Grover Whalen unveilin” the Trilon.
Over on the West Coast we have Treaure Island.
Here’s Najinsky a-doin” the rhumba.
Here’s her social security numba.
{whistles}La la la, la la la, la la la, la la la
Oh Lydia, oh Lydia that encyclopidia,
Oh Lydia the champ of them all.
She once swept an Admiral clear off his feet.
The ships on her hips made his heart skip a beat.
And now the old boy’s in command of the fleet,
For he went and married Lydia.
Den lilla omröstningen (länk) om hur jag skulle förändra mig för att göra mina läsare glada är inte helt lättolkad. Kanske var det en dålig idé från början. Jag har vaga tankar om att försöka bli mer intuitiv, men är inte säker på vad det innebär.
Jag har länge trott att äkta nörderi var en manlig egenskap. De ändlösa musikerdiskussionerna om gitarrmärke, strängtjocklek, plektrumtyp, lockträslag, stallkonstruktion, lackblandningar, halsbredd, stämmekanik, svajarmslängd, sladdtjocklek, förstärkartyp, högtalarstorlek, effektpedalkombination och strömförsörjningsalternativ har sällan engagerat mina kvinnliga vänner, som i stället envisas med att ”bara vilja lyssna” och njuta av musiken.
Den enda kvinnliga nörden jag känner samlar på tomtar och jag är osäker på om det räknas. Jo, det gör det nog.
I debatten om manligt/kvinnligt har den här skillnaden varit besvärande. Skulle kvinnor sakna förmågan till distanslös hängivenhet? Hur ska vi analysera olikheten? Är det en social konstruktion eller biologi?
Nu publicerar Sydsvenskan en befriande artikel om kvinnliga nördar.
Jag tror att jämställdheten börjar här någonstans. Drömmen om att inneha en komplett samling av vad som helst är inte reserverad för män. Hur är det Knyttet säger:
- Vad ska man med en snäcka om man inte får visa den för någon?
Anders Mildner menar att vi inte är mer narcissistiska idag än tidigare. Samtidigt har vi möjlighet att leva ut vårt bekräftelsebehov genom nya medier på ett sätt som är provocerande för en generation som försöker dra en gräns mellan privat och offentligt.
I min lilla marknadsundersökning menade en läsare att jag borde ta ställning tydligare och därför försöker jag tona ner min analyserande sida. Dagens åsikt är ”narcissism är bra”. Kanske kan texten hjälpa oss att skamlöst bejaka vår inre Ranelid?
Mildner ställer frågan om det går att tänka bort vårt behov av bekräftelse:
Om du inte tror att bekräftelse spelar en roll i ditt liv, så föreställ dig att du ALDRIG får något tillbaka när du använder dig av sociala medier, att du ALLTID möts av tystnad, oavsett vad du sänder ut. Med den ökade delaktigheten på internet har vi börjat att sålla i våra liv på ett nytt sätt. Vi väljer ut brottstycken som vi sedan visar upp för omvärlden. Förhoppningen är naturligtvis att vi ska få något tillbaka. Men vi vet antagligen inte i vilken mån vi omedvetet försöker leverera just det material som vår publik, det vill säga våra vänner, kommer att nappa på. Som gör att de klickar på like-knappen under statusraden i Facebook, skriver en kommentar på bloggen eller retweetar ett Twitterinlägg. Frågan är alltså: vet vi i vilken utsträckning vi börjar att förändra våra liv för att vi ska mötas av bekräftelse istället för tystnad?
Vi drivs av två drömmar som är svåra att förena. Å ena sidan finns en längtan att bli älskad för den vi är, med brister och fel. När Daniel Stern skriver om begreppet ”att bli sedd” handlar det om att se personen bakom det som ögat möter.
Å andra sidan är livet för de flesta av oss ett ständigt ledtrådssökande. Hur ska jag vara för att bli populär, eller till och med älskad. Vilket pris är jag beredd att betala för att dra besökare till min blogg?
Bilden är dock oerhört komplex och det finns egentligen ingenting som talar för att den tid vi lever i nu är mer ytlig än tidigare. Just ytlighet är ju annars något som vi förknippar starkt med narcissistens tomma och uppblåsta skrytande om det egna jaget och den egna situationen. Men tittar man på det innehåll som de unga skapar får man oftast helt motsatt bild. De budskap som skickas ut i sociala medier handlar långt ifrån alltid om framgång och lyckade fasader. Vi kan ju faktiskt lika gärna bli bekräftade åt andra hållet – som deprimerade, nedstämda och sorgsna. Men omröstningskulturen kommer vi ändå inte undan.
De sista ödesmättade orden hänger kvar i luften. Kanske finns det inte tillräckligt mycket uppmärksamhet på planeten Jorden och därför är vi dömda att tävla med varandra. Jag tänker att bloggen är ett demokratisk redskap som bryter upp hierarkier och förnyar synen på vem som äger rätten att yttra sig.
I avslutningen berättar Mildner om hur dagens barn leker popstjärnor och jag letar efter en länk till hans egen karriär i gruppen Beagle.
Jag träffar en gammal vän och vi diskuterar vad en blogg egentligen är. Vilka konventioner underkastar jag mig när jag skriver i den här formen? Vilka antaganden gör jag om den anonyme läsarens förväntningar? Kan det verkligen vara en helt fri genre där jag ohämmat kan testa infall utan att någon blir besviken eller arg?
Mitt ömtåliga ego värjer sig mot tanken på att jag skulle skriva för att tillmötesgå någon och jag vårdar myten om min fria kreativitet. Samtidigt är jag nyfiken på vilka outtalade önskemål som finns. Hur blir jag mer marknadsanpassad?
Nu har ni chansen att önska er en ny Mats. Ni får forma honom efter behag. Kryssa i valfritt antal rutor i enkäten.
Jag läser fortfarande tentor och brottas med studenternas försök att förklara vad Juul/Jensen egentligen menar med begreppet autenticitet i boken Relationskompetens.
För mig finns det en dimension av tveksamhet i ordet som jag menar är nödvändig i mötet mellan människor.
När jag lyssnar på Glenn Gould blir det en smula tydligare. Eftertänksamheten handlar om att bevara ett stänk av oförutsägbarhet och nyfikenhet. Jag vet aldrig helt vem du är och har enbart delvis tillgång till mitt fulla jag.
Sydsvenskan toppar (?) sin serie om skolan med ett spännande och nyanserat samtal om pojkars och flickors skolprestationer. Jag njuter av att teorier prövas och att barnen får komma till tals. Bilden av invandrare som problembärare får sig också en nyttig knäck.
Varför har tjejer bättre betyg än killar? Daniel: Killar får lättare plugghäststämpel på sig. Killar ska hänga med kompisar istället. Fast just i vår klass finns det en del killar med bra betyg.
Florence: Om en tjej får IG får hon en massa uppmärksamhet på ett negativt sätt, men för en kille är det helt normalt.
Daniel: Tjejer som har en massa IG ses som slarviga. En tjej ska vara fin och ha en massa MVG, tycker många.
Anna: Det finns en massa olika teorier. Om den duktiga ambitiösa flickan, om antiskolpojken som tycker det är omanligt att plugga. Eller att det undervisningssätt man har i skolan passar pojkar sämre. Men det finns väldigt lite forskning på området och inte så mycket är säkert. En sak vet man i alla fall, och det är att pojkar lägger ner mindre tid än flickor på läxläsning.
I den avslutande faktarutan presenteras utbildningministerns förenklade analys:
Katedern ska rädda killarna
Skolan har på senare år gått i riktning mot mer eget arbete och eget ansvar. Flickor är i genomsnitt mognare och klarar bättre av den undervisningsformen, medan en större grupp pojkar slappar.
Det är Jan Björklunds analys av betygsskillnaderna mellan könen. Botemedel: mer katederundervisning.
– Den pedagogiska förändringen i skolans arbetssätt är boven i dramat. Då krävs det mer lärarledd undervisning. Detta är djupt kontroversiellt och många tycker tvärtom, men jag är övertygad om att det är så, säger han.
Jag är rädd att de sedvanliga haveristerna i kommentarsfältet kommer att hålla med honom. ”Populism” är ett väldigt milt ord.
Jag gick länge hos en ganska hårdhänt tandläkare och har grumliga föreställningar om att ”det ska göra lite ont”. Kanske är det därför jag reagerar med spontan misstänksamhet mot den här vänliga marknadsföringen.
Fast om man ska vara noga är det ganska svårtolkade siffror och höstbetygen är en riskabel värdemätare. Många lärare använder s.k. IG-varning som en form av stimulanspaket.
Om vi inte vet vilka nya elevgrupper som kommit till och hur stor andel förberedelseklasser som ingår i statistiken – ja då är det meningslös statistik. Detta tycks inte bekymra debattörerna i kommentarsfunktionen. Det är aldrig för sent att hacka på skolan och här frodas vilda teorier om diverse syndabockar fritt.