Jag växte upp med rock och var inte beredd när jag första gången hörde Santana. Deras hårda latinosväng var obegripligt nytt och helt annorlunda än den tungfotade rock som jag brukade lyssna på.
När jag hör Angélique Kidjos version av Samba pa ti öppnar sig en bro mellan de latinska och afrikanska världarna. I fortsättningen ska jag vara öppnare för Spotifys förslag om ny musik.
Många människor har försökt förklara det här för mig. Var går egentligen gränsen mellan personligt och privat?
När det gäller bloggen så menar nog de flesta att personlig är bra men privat innebär någon form av oönskad kladdig närhet. Matlagning är OK – avföring är inte bra? Jag brottas med den här frågan.
Studenter förväntas också kunna hantera denna osynliga gräns på sina VFU-platser. Om de lyckas upprätta en relation med barnen som öppnar för kommunikation är det bra, men om de kommer för nära uppstår problem.
- Kom ihåg att du är vuxen – bli inte kompis!
I Aftonbladet läser jag om fyra dömda sexbrottslingar som har sex med sina kvinnliga vårdare på en anstalt (länk).
Fyra dömda sexualbrottslingar som har kärleksrelationer med sina vårdare, hur kommenterar du det?
– Det är förstås helt mot våra regler. Vårdare uppmuntras att ha en personlig relation till de intagna, men inte en privat.
Jag är inte säker på att den här gränsdragningdiskussionen är över och jag kommer nog att behöva skarpare definitioner än Kriminalvårdsstyrelsens.
Vi har diskuterat yrkesroller och ämnesdjup i tidigare trådar. Ibland tror jag att skolans uppgift går att reducera till en väldigt personlig nivå – det handlar om möten mellan människor.
I dagens Sydsvenska får vi möta fritidsledaren Anita Ohlin. Jag undrar om hon har fått tillräcklig uppskattning för sin insats av politiker och ledning. Barnen tycks vara ganska tydliga.
Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändesHigh Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ‘em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Jag lyssnar på Solanders skiva Since we are pigeons och dras in i musiken. Det är välspelat, vemodigt, drömskt, djärvt och personligt. Jag kommer på mig själv med att vilja åka till Berlin. Solander – Berlin (spotify)
Fredrik har lovat att skicka en spotifylista till mig och det ser jag fram emot. Kanske finns det en värld bortom Neil Young, Van Morrison och Bob Dylan?
Anita Lindblom sjunger en tänkvärd sång av Sonny Bono från filmen Trettio pinnar muck. Diskussionen om manlighet måste föras på olika nivåer och den här låten hoppar upp och biter mig i näsan.
I första hand tänker jag på de män som väljer att utbilda sig till lärare. Vilka risker tar de? Vilka belöningar väntar de sig?
Delegationen för Jämställdhet i skolan tycks tro att de här männen skuldbelägger sina kvinnliga kolleger. Jag undrar hur de tänker? Länk till dokumentation från konferens.
Här hittar du bilderna som Thomas Furusten använde.
Här hittar du bilderna som Pia Sandvik Wiklund använde.
Från Pia Sandvik Wiklunds PPT lånar jag sammanfattningen av insatserna (gjord av Mia Heikkilä och Anneli Häyrén Weinestål)
•Heterogen bild av jämställdhetsinsatserna på svenska lärosäten
•Lite samverkan mellan lärosätena
•Få jämställdhetsinsatser kan kopplas till de nationella jämställdhetsmålen
•Feministisk teori, genusteori samt kritisk mansforskning saknas generellt som uttalat perspektiv i insatserna
•Insatserna är ofta bristfälligt dokumenterade
•Utbildningsinsatser är den vanligaste åtgärden för att främja jämställdhet
•Långsiktiga insatser för att motverka stereotypa studieval är svåra att hitta
•Redovisade insatser som gäller lärarutbildningen saknas nästan helt
Jag har stora förväntningar på att den nationella konferensen för manliga nätverk på lärarutbildningar den 21/10 ska råda bot på punkterna 1, 2, 3, 5, 6, 7 och 8.
Punkt nummer fyra är mer svårtolkad. Vad är det för specifik feministisk teori, genusteori och kritisk mansforskning som efterfrågas? Hur kritisk måste mansforskningen vara? I min värld är det en självklarhet att all forskning är kritisk. (Finns “kritisk kvinnoforskning”?)
Vilka andra teoribildningar är möjliga att använda för att uppnå målen? Jag saknar ett normkritiskt perspektiv och efterlyser en självkritisk granskning av landets lärarutbildningar som könskodade miljöer.
Rekryteringsarbetet i Linköping kritiseras i en rapport (Heikkilä & Häyrén Weinestål) för att vara präglat av särartstänkande:
Män har ett särskilt bidrag att ge till skolan – Vilket är det?
Kan få inverkan som indirekt skuldbeläggande på kvinnorna i skolan (se bl.a. Gannerud, 2001, Lahelma, 2009)
Behöver diskuteras! Vad är det männen bidrar med i skolan som kvinnorna saknar?
Den här diskussionen ser jag fram emot. I vilken form är den tänkt att föras? Vilka initiativ har tagits? Vilka risker tar de som utmanar den rådande likhetsfeministiska diskursen?
Jan Björklund tycks hysa stora förhoppningar på männen som ordningsskapare och prestationshöjare hos pojkarna. Delar delegationen dessa tankar?
Vi diskuterar barnvisor och jag återvänder med en dåres envishet till Lennart Hellsings produktion. Kanske beror det på att vi sjöng de här sångerna när jag gick i lågstadiet, men jag vill gärna tro att det handlar om absolut kvalitet.
Jag funderar över varför just de här låtarna i stort sett har försvunnit från skolans repertoar och var all överpedagogisk musik kommer ifrån? Vem ersatte den absurda humorn med sockersöt sentimentalitet? Var det teve som gjorde att Pippi och Emil konkurrerade ut Hellsings visor? Hur kan det då komma sig att Alice Tegnér lever kvar i välmåga?
Mitt aningen paranoida svar är att Hellsings anarkistiska nonsens inte passar in i den idylliska och tillrättalagda bild av barndomen som reproduceras i svensk skola och förskola. Nio av de tio populäraste sångerna handlar, enligt en omröstning som barnradion gjort, om söta djur. Jag vägrar tro att barnen nöjer sig med denna torftiga sångskatt. Förstår kvinnliga pedagoger Lennart Hellsing? (Är frågan sexistisk?)
Sången om trädgårdsmaskeraden minns jag som en aning skrämmande. Tanken på att a-l-d-r-i-g komma fram är fortfarande ganska omskakande. Jag minns att jag tyckte att “aldrig” var väldigt länge.
Förstora
Från den omistliga sångboken Våra visorsom verkligen borde ges ut i ny upplaga och delas ut av MacDonalds!
När jag lämnar min arbetsplats är ljusgården fylld av färgglada affischer och i hörsalen spelar Idol-Calle Walkin in memphis inför förväntansfulla ungdomar. Det är Thoréns gymnasium (absolut ingen länk!) som använder en del av sin reklambudget på 400.000 för att locka framtida elever. Länk
Jag känner mig gammal och gnällig. Nu räcker det inte med gratispennor och T-shirt. Dagens ungdomar frestas med bärbara datorer. I stället för kvotering kanske det vore läge att dela ut Ferraribilar till dem som söker tekniska linjer? Se där en lösning på samhällets problem!
I samma tidning (länk) läser jag också i en spaning av Emma Leijnse om vad skolan belastar budgeten med i olika kommuner. Dessutom finns ett nytt sätt att mäta effektivitet:
- Vad kostar varje betygspoäng per elev?
Jag tänker att denna företagsekonomiska modell är ganska riskabel. Betyg som avkastning på insatt kapital? Okej – jag behöver nog bara vänja mig vid den krassa tanken på att barn är investeringsobjekt med hög eller låg lönsamhetsgrad.
Jag träffar Christermagister och vi diskuterar min lilla läsarundersökning. Han vill gärna att jag skriver mer om vad jag egentligen gör när jag undervisar och det kanske är ett tema som går att utveckla. Samtidigt måste jag balansera de etiska problemen och undvika att lämna ut detaljer om studenter.
Just nu arbetar jag med en kurs som heter Lek, kultur och kommunikation. Den innehåller en del praktiska moment och jag möter varje basgrupp två gånger som musiklärare. Ett centralt moment i kursen är berättande – eller som det heter i kursmålet “narrativa processer”. Därför har jag letat reda på sånger som innehåller någon form av historia och vi tränar på att gestalta dramatiken i text och melodi.
En favorit är Askungevisan av Lennart Hellsing (finns i den helt omistliga sångboken Våra visor) som innehåller fyra roller förutom kören, även kallad “alla”. Studenterna får tio minuter på sig att göra en liten föreställning och jag uppmuntrar dem att pröva på att sjunga solo i de fyra karaktärerna (Askunge, goda fén, kungen och prinsen). Jag backar upp och försöker skapa en trygg inramning.
Ändå tror jag att de fyra raderna är något av det svåraste en del studenter har gjort under sin utbildning. Samtidigt också något av det mest belönande och utvecklande.
Mitt försvar är att studenterna ska vara förebilder för barnen och då måste de våga utmana sig själv. Även när det gör ont.
Jag törstar efter goda nyheter inom området jämställdhet. När vi diskuterar rekrytering av män till läraryrket slutar ofta samtalen i en uppgiven suck om samhällets strukturer. Ingenting kommer att förändras förrän männen börjar ta ut sina föräldradagar och vara delaktiga i barnens tidiga uppväxt. Den politiska vägen verkar svårframkomlig och obehaglig i sitt förmynderi.
Därför klamrar jag mig fast vid de positiva strimmor som finns i DN:s redovisning över föräldraledighetsstatistik Länk
– Männens uttag har framför allt ökat när det gäller de yngre barnen, de som inte fyllt två år, säger Niklas Löfgren, försäkringsutvecklare på Försäkringskassans huvudkontor.
År 2000 tog papporna i genomsnitt ut 24 dagar med föräldrapenning. Sedan har det ökat sakta och stadigt och slutade förra året på 34 dagar, enligt Försäkringskassans nya statistik.
Om apartheid kunde förändras borde det även vara möjligt att rasera den könsuppdelade synen på vem som tar hand om barnen.
Mina vänner anklagar mig ibland för att tänja på spelregler. Jag förstår inte vad de menar och hävdar bestämt att livet är en serie förhandlingar och överenskommelser.
Ändå undrar jag varför Youtube föreslår att just jag ska se sketchen Abstrakt poker?
Min mamma älskar teveserien Skenet bedrar och jag kan bara hålla med. Om humor är att se pompösa personer kämpa för att hålla skenet uppe – ja då blir det inte roligare än så här! Kolla persongalleriet på wikipedia för en grundkurs. (länk)
Mitt förhållande till Malmö är problematiskt. Ibland ser jag bara den uppblåsta småstaden som är besatt av att försöka imponera på omvärlden (Hyacinth), men även de andra karaktärerna är möjliga att identifiera. Just nu tycker jag nog bäst om Onslow. Där klappar ett gott hjärta.
Ibland tänker jag att Malmö högskola är grannen Emmet.
Ensamma tillsammans – eller uppslukade av varandra?
Feist och Constantines blåser liv i det gamla slagnumret samtidigt som de tillför de en gnutta tveksamhet.
Jag har alltid tänkt att öar är en bild för ensamhet. No man is an island har jag tolkat som att vi måste l-ä-r-a oss att lita på varandra. Det kan vara en tillfällighet att meditationen av Donne avslutas med orden For whom the bell tolls.
Hemingway lämnade 232 opublicerade verk efter sig när han dog. Islands in the stream var det första som publicerades. Länk
Båtar på redden utanför Goa
Spotify premium är fortfarande en lysande investering. Reklamfritt och märkbart bättre upplösning.
Stortorget i Malmö är ett stycke besynnerlig stadsarkitektur och förändringsplanerna avlöser varandra.
När jag sneddar över torget på morgonen är det ändå vackert. I förgrunden vaktar en rad hårt klippta plataner. Statyn av den svenske rövarkungen Karl X till häst reser sig över isbanan bakom julgranen. Framför rådhuset vilar ett upplyst pariserhjul och i bakgrunden tornar Petrikyrkan upp sig. Den som anstränger sig kan nog se kungabalkongen på landshövdingebostaden - eller residenset som jag tror huset heter.
