Jag träffar Christermagister och vi diskuterar min lilla läsarundersökning. Han vill gärna att jag skriver mer om vad jag egentligen gör när jag undervisar och det kanske är ett tema som går att utveckla. Samtidigt måste jag balansera de etiska problemen och undvika att lämna ut detaljer om studenter.

Just nu arbetar jag med en kurs som heter Lek, kultur och kommunikation. Den innehåller en del praktiska moment och jag möter varje basgrupp två gånger som musiklärare. Ett centralt moment i kursen är berättande – eller som det heter i kursmålet “narrativa processer”. Därför har jag letat reda på sånger som innehåller någon form av historia och vi tränar på att gestalta dramatiken i text och melodi.

En favorit är Askungevisan av Lennart Hellsing (finns i den helt omistliga sångboken Våra visor) som innehåller fyra roller förutom kören, även kallad “alla”. Studenterna får tio minuter på sig att göra en liten föreställning och jag uppmuntrar dem att pröva på att sjunga solo i de fyra karaktärerna (Askunge, goda fén, kungen och prinsen). Jag backar upp och försöker skapa en trygg inramning.

Ändå tror jag att de fyra raderna är något av det svåraste en del studenter har gjort under sin utbildning. Samtidigt också något av det mest belönande och utvecklande.

Mitt försvar är att studenterna ska vara förebilder för barnen och då måste de våga utmana sig själv. Även när det gör ont.

Se jag sitter ensam vid spisen - förstora!

Två ackord räcker långt.

Mer i ämnet hos Sökaren.