Archive for 17 01 2010

Äntligen syns kvinnligt nörderi!

januari 17, 2010

Jag har länge trott att äkta nörderi var en manlig egenskap. De ändlösa musikerdiskussionerna om gitarrmärke, strängtjocklek, plektrumtyp, lockträslag, stallkonstruktion, lackblandningar, halsbredd, stämmekanik, svajarmslängd, sladdtjocklek, förstärkartyp, högtalarstorlek, effektpedalkombination och strömförsörjningsalternativ har sällan engagerat mina kvinnliga vänner, som i stället envisas med att ”bara vilja lyssna” och njuta av musiken.

Den enda kvinnliga nörden jag känner samlar på tomtar och jag är osäker på om det räknas. Jo, det gör det nog.

I debatten om manligt/kvinnligt har den här skillnaden varit besvärande. Skulle kvinnor sakna förmågan till distanslös hängivenhet? Hur ska vi analysera olikheten? Är det en social konstruktion eller biologi?

Nu publicerar Sydsvenskan en befriande artikel om kvinnliga nördar.

Länk

Jag tror att jämställdheten börjar här någonstans. Drömmen om att inneha en komplett samling av vad som helst är inte reserverad för män. Hur är det Knyttet säger:
- Vad ska man med en snäcka om man inte får visa den för någon?

Morrica har skrivit klokt

Att samla Ganesha

Att samla indiska gudabilder är en bra början

Neonarcissistisk aria

januari 17, 2010

Anders Mildner menar att vi inte är mer narcissistiska idag än tidigare. Samtidigt har vi möjlighet att leva ut vårt bekräftelsebehov genom nya medier på ett sätt som är provocerande för en generation som försöker dra en gräns mellan privat och offentligt.

Länk till Sydsvenskan

I min lilla marknadsundersökning menade en läsare att jag borde ta ställning tydligare och därför försöker jag tona ner min analyserande sida. Dagens åsikt är ”narcissism är bra”. Kanske kan texten hjälpa oss att skamlöst bejaka vår inre Ranelid?

Mildner ställer frågan om det går att tänka bort vårt behov av bekräftelse:

Om du inte tror att bekräftelse spelar en roll i ditt liv, så föreställ dig att du ALDRIG får något tillbaka när du använder dig av sociala medier, att du ALLTID möts av tystnad, oavsett vad du sänder ut. Med den ökade delaktigheten på internet har vi börjat att sålla i våra liv på ett nytt sätt. Vi väljer ut brottstycken som vi sedan visar upp för omvärlden. Förhoppningen är naturligtvis att vi ska få något tillbaka. Men vi vet antagligen inte i vilken mån vi omedvetet försöker leverera just det material som vår publik, det vill säga våra vänner, kommer att nappa på. Som gör att de klickar på like-knappen under statusraden i Facebook, skriver en kommentar på bloggen eller retweetar ett Twitterinlägg. Frågan är alltså: vet vi i vilken utsträckning vi börjar att förändra våra liv för att vi ska mötas av bekräftelse istället för tystnad?

Vi drivs av två drömmar som är svåra att förena. Å ena sidan finns en längtan att bli älskad för den vi är, med brister och fel. När Daniel Stern skriver om begreppet ”att bli sedd” handlar det om att se personen bakom det som ögat möter.

Å andra sidan är livet för de flesta av oss ett ständigt ledtrådssökande. Hur ska jag vara för att bli populär, eller till och med älskad. Vilket pris är jag beredd att betala för att dra besökare till min blogg?

Bilden är dock oerhört komplex och det finns egentligen ingenting som talar för att den tid vi lever i nu är mer ytlig än tidigare. Just ytlighet är ju annars något som vi förknippar starkt med narcissistens tomma och uppblåsta skrytande om det egna jaget och den egna situationen. Men tittar man på det innehåll som de unga skapar får man oftast helt motsatt bild. De budskap som skickas ut i sociala medier handlar långt ifrån alltid om framgång och lyckade fasader. Vi kan ju faktiskt lika gärna bli bekräftade åt andra hållet – som deprimerade, nedstämda och sorgsna. Men omröstningskulturen kommer vi ändå inte undan.

De sista ödesmättade orden hänger kvar i luften. Kanske finns det inte tillräckligt mycket uppmärksamhet på planeten Jorden och därför är vi dömda att tävla med varandra. Jag tänker att bloggen är ett demokratisk redskap som bryter upp hierarkier och förnyar synen på vem som äger rätten att yttra sig.

I avslutningen berättar Mildner om hur dagens barn leker popstjärnor och jag letar efter en länk till hans egen karriär i gruppen Beagle.

Jag minns inte att de lät så här: The Beagles – Deep In The Heart Of Texas (spotify)

Frågan är varför hunden skäller. Kan det vara en hyllning till sig själv?

The Beagles?

The Beagles?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 104 andra följare