Jag möter studenter som presenterar en uppgift om relationer och samspel. Vi försöker förstå och analysera varför pedagogen agerar på skiftande sätt i olika situationer. Till sist blir det ofta en bekännelse till bilden av “den goda pedagogen” som bekräftar alla barn och får dem att känna sig delaktiga i den stora gemenskapen. Vi saknar teorier för att beskriva den här godheten och jag är rädd att vi skapar ett orimligt och kvävande ideal.

I dagens Svd läser jag en understreckare om den finske moralifosofens Nykänens tankar om samvetet. Vad finns det för anledning att göra gott?

Hos både Freud och Nietzsche är alltså samvetet en väsentligen förbjudande stämma som har sitt ursprung i en extern men internaliserad moral som skuldbelägger människans i grunden lyckobringande drifts- och begärsliv. Samvetet förläggs till ena sidan av den dynamiska konflikt som antas utmärka människans psyke.

Enligt Nykänen vittnar dessa teorier om en alltför ytlig förståelse. För det första är samvetet ingen förbjudande stämma som hindrar lyckan, utan tvärtom en öppnande och inbjudande stämma som visar på lyckans möjlighet. För det andra har inte samvetet sin grund i en yttre, allmän och internaliserad moral, utan är en betydligt mer ursprunglig företeelse. För det tredje kan man inte förlägga samvetet till den ena sidan av människans inre kluvenhet; samvetet är snarare det som gör att vi över huvud taget klyver oss själva. Hur skall vi förstå det här?

Det handlar inte om att handla rationellt eller inte. Ej heller gäller det att lyda eller inte. Här verkar drivkraften (och svårigheten) vara att hantera inre kluvenhet. Då måste den viktigaste frågan vara:
– Har jag ett samvete?

Nästa steg tror jag är att ta ställning till vilken ställning jag vill ge den rösten i min inre hierarki.

Hur är det med samvetet?