Andres Lokko tipsar om Kermits version av Nine inch nails sång Hurt. Jag trodde att Johnny Cash hade gjort den definitiva versionen.
Normalt är jag inte särskilt svag för självdestruktivitet, men här är det bara att kapitulera.
Om några veckor ska våra studenter göra musikvideor. Det är en väldigt öppen och i bästa fall oförutsägbar form och jag hoppas på många överraskningar.
Det engelska språket har en stor fördel i förhållande till svenskan. Presens particip är oändligt mycket mer sångbart på engelska jämfört med mitt modersmål.
Lyssna på Crosby, Stills & Nash – Helplessly Hoping och fundera över hur alitterationerna håller ihop sången. Sedan är det naturligtvis röster som lyfter orden mot himlen.
Helplessly hoping
Her harlequin hovers nearby
Awaiting a word
Gasping at glimpses
Of gentle true spirit
He runs, wishing he could fly
Only to trip at the sound of good-bye
Wordlessly watching
He waits by the window
And wonders
At the empty place inside
Heartlessly helping himself to her bad dreams
He worries
Did he hear a good-bye? Or even hello?
They are one person
They are two alone
They are three together
They are for each other
Stand by the stairway
You’ll see something
Certain to tell you confusion has its cost
Love isn’t lying
It’s loose in a lady who lingers
Saying she is lost
And choking on hello
They are one person
They are two alone
They are three together
They are for each other
Jag är ganska nöjd med min karriär som indiekille än så länge.
Det börjar oskyldigt. Fredrik skickar en spellista med låtar som jag borde lyssna på. (Alla länkar till spotify)
Det elektromagnetiska spektrumet
Nästa steg är att lyssna noga på Fredriks grupp Solander
Sedan hittar jag min nästan ospelade Vampire weekendskiva, som jag fick förra året och upptäcker att det finns ett band till afrikansk musik.
Jag kommer ihåg att dottern rekommenderar Fleet foxes
I dagens tidning läser jag en recension av Local natives som knyter samman trådarna
Plötsligt inser jag att Crosby, Stills & Nash lever och att de brutala och sköra sidorna hos Neil Young har många arvtagare. Det är lättare att integrera en nya identet om jag slipper ta avstånd från de gamla.
Nu tar jag på mig tröjan med det konstiga apmärket i nacken som jag fick av mina barn förra julen och går ut i världen. Frågan är om jag måste byta klädstil helt?
Den häktade förre polischefen Göran Lindberg fortsätter att väcka starka känslor. (Länk) Tanken på att vi styrs av kompensatoriska mönster är omskakande:
Enligt Grann kan hans starka engagemang för jämställdhet, moral och etik vara hans sätt att hålla en inre konflikt tillbaka, ett sätt att stå emot sina inre sexuella böjelser och önskningar.
-Det är ett inte helt okänt fenomen att personer som har ett starkt engagemang med stort patos gör detta för att hålla en inre driftimpuls i schack, säger Martin Grann.
Inga Tidefors, psykolog och forskare vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, tror att Göran Lindbergs ovanligt starka engagemang skulle kunna vara ett sätt att försöka kompensera.
Jag försöker förstå vad detta skulle innebära om vi drar tanken vidare till en kollektiv nivå. Om Sverige är ett land som är besatt av jämställdhetsiver och lust att förklara vilket som är den rätta moralen – vad säger det om vårt rätta jag? Vilka brunnar av synd är det vi försöker kompensera med all denna godhet?
Fredagsfärger - grönt och vitt
Positionerna växlar i genusdebatten. KDU:s ordförande försöker beskriva en borgerlig jämställdhetspolitik och möts av stormande bifall från bloggar och kommentarer.
Claes Borgström försöker skydda det socialdemokratiska och radikalfeminsitiska reviret från moderata inbrytningsförsök i en ganska desperat debattartikel.
Per Schlingmann och Hillevi Engström (M) (länk) slår nästan knut på sig i sina försök att kombinera individualistisk retorik med traditionell feministisk kritik av förtryckande strukturer:
Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv. I vägen för detta står bland annat föreställningar om kön som gör att många tjejer och kvinnor (min kursivering) inte enbart bedöms utifrån den individ de är.
För mig är det ytterst gåtfullt att de moderata talespersonerna väljer att osynliggöra pojkarna och männen i sin kritik av “föreställningarna”.
Nästa steg borde vara att någon från vänster formulerar en trovärdig kritik av radikalfeministisk genusideologi – annars är jag rädd att den stora vinnaren i slaget om jämställdheten kommer att heta KD.
Uppdatering:
Maria Ludvigsson gör ett hedervärt försök att skaka liv i ett liberalt perspektiv: (Länk)
Jämställdhetsdebatten har länge pendlat mellan statsfeminism och punschverandans konservativa särartsfeminism. Sällan har den klassiska liberala feminismen varit med.
Utrymme finns alltså för en feminism som utgår från individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning.
En borgerlig feminism bör vara en feminism som handlar om rätten att vara sig själv, att bedömas, berömmas och bemötas som en individ. Inte att ständigt bemötas som del av ett kollektiv med en rad förutfattade egenskaper häftade vid sin person.
Med detta som utgångspunkt är särbehandling motiverad av jämställdhet en självmotsägelse. Om individers lika rättigheter alltid är rätt, kan särlagstiftning aldrig någonsin vara något annat än det jämställdas raka motsats.
I veckan har våra studenter arbetat tillsammans med Anders Thall från organisationen Tidningen i skolan. (länk).
I Freinets anda har studenterna använt världen utanför högskolan som den stora läroboken och nu finns de 100 reportagen både som väggtidning och webbtidning. (länk)
Jag borde vara glad men är faktiskt både arg och ledsen. Tidningsägarna i Skåne har beslutat att lägga ner lokalavdelningen av Tidningen i skolan. Skammens börda delas av HD, familjen Bonnier och Skånska dagbladets ägare. Bevakningen av nedläggningen är obefintlig. Det känns en aning underligt när vi predikar medias roll som demokratins väktare för studenterna.
I examensordningen för lärare finns skarpa formuleringar om betydelsen av mediekunskaper. Tidningen i skolan har varit ett stort stöd för oss och många andra lärare. Jag är orolig för att det skånska exemplet ska sprida sig till andra landsdelar.
Jag startar en protestblogg. Ni som reagerar mot nedläggningen av Skåneavdelningen av Tidningen i skolan får gärna berätta varför på bloggen Stöd tidningen i skolan!
Sprid uppropet!
Väggtidning i ljusgård på Lärarutbildningen i Malmö
Förstora
Jag har varit i USA. Under ett besök i Kanada gick jag över bron vid Niagarafallet och stannade i nästan 20 sekunder på den amerikanska sidan. Det tyckte jag var ganska lagom. Min övertygelse är att både filmen och boken är bättre än själva landet. För oss som är uppfödda med amerikansk kultur kommer varje verkligt möte med det fysika landet USA att innebära en påfrestning för våra drömmar.
Det känns inte värdigt att resa runt i ett land och leta after spår av teveserier. När jag har åkt Sopranos- och Sex and the cityturen i New York – vad ska jag göra då? Käka på Seinfelds favoritrestaurang eller chansa på att få Lettermanbiljetter?
När blev medier “larger than life”?
Anders Mildner skriver om den svåra gränsen mellan privat och offentligt rum i sociala medier. (länk) Det moderata bajsskämtet på Facebook kanske inte är det bästa exemplet på humor vänner emellan, men jag delar oron inför en ängslig värld där alla ord vägs på guldvåg.
På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.
För några veckor sedan ställde jag en fråga om gränsen mellan personligt och privat i läraryrket. (länk) Resultatet antyder att de svarande är starkt oeniga huruvida detta är en svår fråga. Forskningsmässigt gör detta att frågeställningen blir i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.
Är det i skrattet vi visar vem vi verkligen är?
I Skåne planeras ett nytt superfängelse och jag känner mig underligt trött. Det är tveksamt om de som låses in kommer ut som bättre människor. Svenska erfarenheter från kulturella aktiviteter med interner är inte uppmuntrande och jag tror det kommer att dröja innan Lars Norén ger sig på nya projekt. Antagligen är Johnny Cashs konsert på Österåker fortfarande det roligaste som har hänt inom svensk kriminalvård.
Länk till Malmö City
I Filippinerna dansar 1500 fångar till Michael Jacksons musik. Uppvisningen väcker dubbla känslor. Kraften och precisionen imponerar, men vad är det för känsla de uttrycker?
För några år sedan bad jag nyantagna (vi säger inte “nyintagna”) studenter att välja en metafor för sin upplevelse av skolan. Bland förslagen fanns en hel del trevliga (verkstad, laboratorium, bibliotek och mötesplats), men förvånansvärt många skrev “fängelse”. Förhoppningsvis söker de sig inte till lärarutbildningen för att bli framtidens fångvaktare.
Kanske danslärare?
Tysta tankar 