Krönikör som renoveringsobjekt

Federico Rodriguez Moreno skriver en krönika i lördagens Sydsvenska ( länk) med rubriken Manligheten som renoveringsobjekt. Jag tycker mig känna igen argumentationen. Eftersom över 80% av våldsbrotten i Malmö begås av män behöver vi renovera något som Federico med utsökt vaghet kallar “manligheten”.

Jag gissar att 99 procent av männen inte begår våldsbrott och häpnar över det tvärsäkra hoppet från statistiska fakta till generella påståenden om vad som är problemets lösning.

Jag gissar också att det skulle vara möjligt att vaska fram andra grupper som är överrepresenterade i statistiken – men att förslagen till åtgärder lätt skulle beskrivas som fördomsfulla. Ingen krönikör skulle våga skriva att nu måste vi verkligen renovera invandrare, dyslektiker, barn till ensamstående, förortsboende eller rent av hela arbetarklassen.

Men jag ser fram emot att följa Federicos renoveringsarbete. Vilka delar av den egna manligheten tänker han angripa. Finns det några rostiga balkar som behöver bytas ut? Hur ser handlingsplanen ut?

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"

Jag borde skriva något om Eddie Izzard

Det är inte ofta jag går på konsert och stand up undviker jag konsekvent, men när min store hjälte Eddie Izzard kommer till Malmö går det inte att sitta hemma. Jag genomlider snöslask och trafikkaos i mitt fredagströtta utmattningstillstånd – och blir verkligen rikt belönad. Det är en underbar föreställning, men jag tänker inte recensera den. Arenan fungerar akustiskt, dekor och belysning är fantastiskt, berättelserna hänger ihop, karaktärerna utvecklas – ja till och med publikens twitter på storbildsskärmen är meningsfullt. (Hej Morrica!)

Men det är fortfarande en hockeylada och jag förstår Izzards öppningsreplik:
– Varför sa dom inte att jag skulle uppträda i en flyghangar?

Har feminister bättre sex?

På Kiviks marknad brukar det finnas tröjor till försäljning där innehavaren beskriver sin sexuella förmåga. Ofta är det kopplat till innehav av ett bilmärke eller traktor.

Nu bedriver feministiskt Initiativ en liknande kampanj. Skillnaden ligger i att den högre kvaliteten beror på någon form av “medvetenhet”. Elin Grellson kritiserar budskapet och menar på goda grunder att FI riskerar att skapa nya förtryckande ideal för de feminister som inte lyckas leva upp till bilden av en frigjord sexuellt utlevande mönsterkvinna.

Länk

Jag är trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav för att få uttala sig.

Jag vill i stället ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några “kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Feministiskt initiativs kampanj är ett slag mot en sådan rörelse, snarare än mot könsrollerna.

På ett plan börjar jag tycka synd om en feminism som kritiseras från olika håll. Samtidigt tror jag att det är en nyttig upplevelse när den stora godheten ifrågasätts. Jag möter en generation som varken vill “medvetandegöras” eller “upplysas” om sitt eget bästa och ser alla former av normer som förtryckande.

Med risk för att skapa ett nytt ideal tycker jag det är väldigt upplyftande.