Är “statsfeminism” ett negativt laddat uttryck?

Jag försöker hitta ett neutralt språk för att tala om svåra saker. De flesta verkar vara överens om att det finns olika sorters feminism och några rubriker tycks mer etablerade.

Dikotomin särartsfeminism/likhetsfeminism ser jag som en intellektuell återvändsgränd. Ingen vettig människa diskuterar längre om det är arvet eller miljön som styr våra liv?

Kritiker av feminism använder ibland nedsättande uttryck som t.ex. “proffsfeminism”. Det är ganska låg retorik att misstänkliggöra personers åsikter genom att anklaga dem för kommersiella motiv. Inom media förekom ett tag begreppet “yrkesdemonstranter” som tillmäle mot personer som tog ställning.

Mer intressant tycker jag nog att begreppet “statsfeminism” är. När riksdagen antog könsmaktsordning som överordnat perspektiv för svenska politik uppstod ett behov av politruker som bevakade utredningsdepartement och utskott. Alltså är det logiskt att begreppet befrias från sin negativa laddning och helt logiskt att direktören för NIKK Solveig Bergman använder uttrycket som en beskrivning av den egna verksamheten. (Länk)

Klimatkonferensen och julen

Jag skriver skamligt lite om ekologiska frågor och hittar inget bra sätt att gottgöra denna försumlighet. Min raljanta ton passar inte när jordens framtid står på spel.

Kanske är jag en smula trött när positionerna byts ut alltför snabbt. Frågan om kärnkaft var länge en vattendelare i svensk debatt. I Danmark var det ännu enklare – där hatade alla kärnkraft och Barsebäck eftersom det var svenskt.

Nu är Barsebäck stängt och plötsligt har den danska opinionen svängt. 80% vill att Danmark ska bygga egna kärnkraftverk.

Mitt förslag är att vi ersätter all miljöfarliga el med en ny produkt som jag hittade på Åhlens: Hår-el.

De säljer även Hygien-el.

“Genusförvirrad” – vem är inte det?

Pelle, Michael och jag möter Arawn som driver bloggen Genusförvirrad.  Det är befriande med människor som tar kontakt och säger:
– Hej, ni verkar föra ett intressant samtal – får jag vara med?

Min kunskap om HBT-frågor är ytlig och mitt liv traditionellt inrutat. Arawn presenterar sin blogg så här:

Jag hävdar att genusförvirring är det som uppstår i en normperson när någon bryter mot deras förväntningar om hur män och kvinnor är, och ska bete sig.

Det kan handla om att normpersonen inte kan avgöra om en person är kille eller tjej, om någon heter något som normpersonen uppfattar som “könskonträrt” eller om den blir ombedd att använda ett annat pronomen på en person än det som den använde utifrån sitt intryck av personens genus.

Genusförvirring beror oftast inte på illvilja, utan på bristande kunskap och perspektiv hos normpersoner. Okunskapen och bristen på perspektiv leder ofta till konstiga beteenden.

Vi diskuterar vad som menas med ett “normkritiskt” förhållningssätt och jag har svårt att följa med i hela tankegången. På ett plan tvingas vi in i förtryckande roller som begränsar våra handlingsmönster – jo den teorin känner jag igen. På ett annat plan är identiteten en social konstruktion som styrs av särhållandets logik – jag är med!

Det är konsekvenserna av de här teorierna som gör mig förvirrad. Bakom kritiken av essentialismen tycker jag mig se en romantisk föreställning om ett autentiskt “jag” eller “själv”. I det goda samhället skulle den rollbefriade människan leva i en större frihet. Dagens strukturer skapar onda mönster.

Kanske är jag alltför mycket gammal marxist för att ryckas med av den här formen av utopisk ideologikritik. Bilden av “den nya människan” känns inte särskilt lockande. Jag har fullt upp med att förstå de människor jag möter idag.

Samtidigt ställer den här romantiska bilden av ett villkorslöst “jag” bortom roller till det för mig. Hur ska jag förstå transsexuella personers vantrivsel i ett fysiskt kön?

Plötsligt framstår den likhetsfeministiska teorin om socialt konstruerat kön som ytterst förtryckande. För de transsexuella är frågan betydligt allvarligare.

Men jag hör definitivt till Arawns målgrupp.