Jag mötte Kenth

Mina oroliga kolleger tror att jag är särartsfeminist och skruvar besvärat på sig när jag ställer frågor till Kenth Eriksson, som är representant för Utbildningsdepartementet och Delegationen för jämställdhet DEJA.

Han presenterar det spännande och välskrivna delbetänkandet (Länk) på ett intressant sätt och diskussionen blir nyanserad. Jag anar att det är minst lika svårt att arbeta inom Utbildningsdepartementet som på Malmö Högskola. Vi snuddar vid en normkritisk hållning och jag ser fram emot att skolan granskas som institution. Hittills har fokus legat på att se pojkarna som problembärare och förklaringsmodellerna flyger genom luften.

Kenth Eriksson rekommenderar starkt Inga Wernerssons text i utredningens bilaga 3 som behandlar de socioekonomiska faktorernas betydelse för skolframgång. Det rådet sprider jag gärna.

Antagligen kommer slutbetänkandet innehålla en uppsättning metodtips och jag är en smula orolig för att dessa inte är förankrade i teori. Om Björklund oroar sig för “bråkiga tonåringar” finns det en uppenbar risk att hela det stolta jämställdhetsarbetet blir en hög med evidensbaserade goda råd i stil med den pågående antimobbningskampanjen.

– Alltid kommer det något, sa sparven som flög efter en SAAB 92.

Spår av teori

Spår av teori

Här ligger den djupare genusteoretiska konflikten

Eva Nyströms utomordentligt fylliga forskningsöversikt mynnar ut i följande analys:

Den tidigare översikten som ju sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än den föreliggande visar på en trend i forskningen mot förändring av könsförståelsen från kön som något dikotomt till att se kön som något som varierar. Denna ”nya” utgångspunkt; att föreställningar om kön/genus är instabila, föränderliga och därmed varierar beroende på t.ex. tid, sammanhang och plats kan nog anses ha stabiliserats i det material (forskningspublikationer och rapporter från statliga myndigheter) som ligger till grund för denna översikt.

Mycket tyder dock på att en stor del av köns-/genusforskningen och de jämställdhetsinsatser som diskuteras från politiskt håll inte helt släppt frågeställningar om skillnader mellan könen när det gäller en mängd aspekter. Då könsskillnader visserligen kan vara väsentliga att kartlägga då de t.ex. säger något om genusordningen i samhället eller skolan, är det, menar jag, ändå problematiskt om utgångspunkten för forskning och jämställdhetsinsatser tas i skillnader eftersom risken alltid finns att könsstereotypier cementeras, snarare än att de faktiskt utmanas.

En förskjutning i fokus från skillnader per se, till att ta utgångspunkt i hur, när och var (makt)skillnader produceras framstår därför som mer produktivt. Vad som ytterligare gör skillnadsforskningen problematisk ligger i det underförstådda antagandet om att det är just två kön som existerar och att den normala samhällsordningen är den heterosexuella. (Nyström, 2009 , s.22)

Trots den återhållsamma tonen finns det en sträng ideologisk och normativ underton. Oron för att avfärdas som essentialistisk gör forskarens vägval lätt. Nyström pekar ut vilket perspektiv som är “produktivt” och vilka antaganden som gör skillnadsforskningen “problematisk”.

De forskare som vill fördjupa sig i “skillnader” får antagligen söka sig utanför högskolornas slutna värld. “Likheter” gå bra.

Jag menar att Nyström skapar en olycklig dikotomisering mellan forskare som studerar skillnader “per se” (????) och det där “nya” som fokuserar på förskjutningar, förhandlingar och förändringar. Det är billig retorik att spela ut dessa två perspektiv mot varandra. En blind apa förstår att båda behövs.

En ny avhandling!

En ny avhandling!

Är genusforskning och kvinnoforskning samma sak?

Jag läser en tidning som heter NIKK. Den är gratis och ges ut av  Nordisk institutt för kunskap om kjönn och innehåller ofta ganska brokiga texter.

I det senaste numret 3:2009 (ingen länk) kan jag läsa att läroämnet kvinnoforskning vid Helsingfors universitet har bytt namn till genusforskning. Det verkar en aning lättsinnigt. Förvirringen ökar om vad som egentligen innefattas i begreppet (eller perspektivet) “genus”.

I Finland drömmer undervisningsministern om att skolan ska bli könsneutral – det låter djupt oroväckande.

I en annan text diskuteras fördelar med könsuppdelad undervisning. Det är Island som har tradition av oblyg kompensatorisk statsfeministisk genuspedagogik från förskolan där den s.k. Hjallimodellen har stått som förebild för svenska lösningar.

Eva Nyström är skeptisk – det respekterar jag henne för och bestämmer mig för att läsa hennes kunskapsöversikt:
Nordisk forskning om genus och jämställdhet i skola och utbildning

Direktören för NIKK Solveig Bergman ger också prov på eftertänksamhet och diskuterar den nordiska statsfeminismens (det ligger ingen värdering i ordet) hörnstenar. Hon vågar till och med ifrågasätta uppfattningen om att kvinnor alltid har kollektiva intressen.

Tänk vad mycket man hinner under en undervisningsfri förmiddag!

Verkligen blandade texter!

Verkligen blandade texter!

Skanna mina ord!

Jag vaknar med ovanligt gott samvete. Kvällens slit med diabildsskannern är verkligen belönande. Nu är jag en människa i kontakt med mina minnen och bilderna är räddade från glömskans glupska gap.

Om tusen år kommer arkeologerna hitta en CD-skiva från sent 1900-tal med bilder som ger de nödvändiga ledtrådarna  till en heltäckande förklaring av de samhällsförändringar som äger rum just nu.

Kanske får världen då veta att den s.k. skeppssättningen vid Ales stenar egentligen användes av unga män för att under rituella former experimenterade med tyngdlag och manligt mod.

Guidade visningar äger rum och alternativa tolkningar förekommer.

Länk