Förstora!

Ibland går jag över till andra sidan hamnbassängen och betraktar det hus som kallas Orkanen. På översta våningen lyser biblioteket. Där förkroppsligas visionen om högskolan som en öppen plats för bildning och möten.

Jag ser musik-, drama-, slöjd- och bildsalar på tredje och fjärde våningen ligga ömkligt underutnyttjade . När huset planerades var estetiska uttrycksformer modernt. Nu är det LÄSA-SKRIVA-RÄKNA som gäller och lokalbokningen brottas med de svårutnyttjade salarna.

Jag ser en underdimensionerad idrottshall som tvingar de blivande idrottslärarna att flacka över staden i sin jakt på användningsbara lokaler.

Jag ser tomma kemi- och fysiksalar som dimensionerats efter skolans behov av lärare med inriktning mot naturvetenskap.

Jag ser min egen arbetsplats i ett litet kontorslandskap. Den storslagna utsikten och närheten till arbetskamrater  kompenserar inte bristen på spontana möten med studenter. Vi har byggt in ett avstånd mellan studenter och lärare.

Jag inser att den här texten inte lever upp till sin pretentiösa rubrik. Någon har klassificerat  människans möten med omgivningen i olika kvalitativa nivåer

1. Att uppleva med sinnena
2. Att erfara och tolka med hjälp av tidigare kunskaper
3. Att beskriva
4. Att analysera
5. Att reflektera över

På en avlägsen upphöjd nivå kanske det är möjligt att dessutom ”förstå” lärarutbildning. Jag är antagligen alldeles för inblandad och just nu är jag nöjd om huset står kvar på morgonen. På bilden ser det mer ut som skepp på väg att lägga ut.

Jag läser om studenter som demonstrerar mot det låga antalet undervisningstimmar vid a-n-d-r-a delar av Malmö högskola. Det är en ganska hård ton i kommentarerna och jag blir först glad över att kritiken inte riktas direkt mot Lärarutbildningen. Sedan funderar jag vidare över lärarstudenternas extremt låga engagemang i demokratiprocesser som t.ex. kårpolitik.

Då är det möjligt att tolka tystnaden som något betydligt mer oroande.

Länk till Sydsvenskan.