I en polariserad värld döms du efter dina vänner

orkan

Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk

Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk

Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.

Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd,  men  är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.

På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk

mlv

Min lille vän på danskurs

Delegationen för jämställdhet i högskolan delar ut pengar

Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.

För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.

Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor  ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.

På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.

Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.

På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.

Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.

aa

Vilken roll spelar könet?

Tisdagstema – belysning

sb

Stadsbiblioteket Slottet - förstora

Diskussionen om Stadsbiblioteket i Malmö rullar vidare. 16 författare publicerar ett upprop i Efter Arbetet

Rädda boken – för barnen

2009-10-31

Med sponsring, filminspelning, fika och kändisframträdanden vill Malmö Stadsbibliotek locka folk, särskilt barn och ungdomar. Men det vore bättre att satsa på stadsdelsbiblioteken och skolorna, tycker sexton författare.

Det finns anledning att höja ett varningens finger mot en ny trend i biblioteksvärlden, låt oss kalla den Malmö-modellen.

Svenska barns läsförmåga har blivit sämre. Den nedgång i läskunnighet som inleddes under 1990-talet går nu allt snabbare (Skolverkets rapport 305/2007). De senaste årens larmrapporter har visat att läsning inte längre är en självklar del i barnens vardag.

En alltmer utpräglad antipluggkultur sprider sig – särskilt bland pojkar. Allt fler aktiviteter konkurrerar om barnens uppmärksamhet och av de barn som lär sig läsa kommer allt färre in i den så viktiga slukaråldern.

Dessa rapporter tycks inte ha nått fram till kulturnämndens ledamöter i Malmö.

Malmö stadsbibliotek genomför nu stora förändringar i verksamheten och ett ideologiskt skifte. De är upptagna med att ge Malmöborna ett nytt upplevelsecenter (Darling Library) – Stadsbiblioteket.

I måldokumentet som ligger som underlag för kulturnämndens beslut står att: ”Stadsbiblioteket vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara och samtidigt sätta Malmö på världskartan.”

Men det står inget om vilka de invanda föreställningarna är och varför de nu är felaktiga. Kan inte utgångspunkten vara att det trots allt fungerar bra, men kan förbättras på ett mindre drastiskt sätt?

Detta tjänstemannaförslag har nu antagits av kulturnämnden. Det har skett utan att det varit på remiss till någon av de tio stadsdelar som finns. Ej heller har brukarna, Malmöborna, fått chansen att yttra sig över den nya inriktningen. Beklagligt för många. Behagligt för dem som snabbt vill genomföra sina egna förslag.

Bland annat vill man införa sponsring i bibliotekets verksamhet. Detta görs trots att Malmös ännu gällande biblioteksplan, vilken antogs av kommunstyrelsen 2005, inte nämner något som helst om att verksamheten ska få sponsras av privata företag.

Om sponsring i kommunal verksamhet ska kunna användas måste principerna för detta först fastställas av Malmö kommunfullmäktige. Så har inte skett.

Visionerna i måldokumenten är storslagna. Huvudskälet för förändringarna är att besöksantalet och utlåningsverksamheten har minskat.

För att få plats med allt det nya måste man minska det fysiska bokbeståndet kraftigt. Böckerna ska bort, rummen behövs för annat. Boksalen Ljusets kalender görs om till ett scenrum med 400 sittplatser där sponsrade, internationellt kända författare ska framträda.

Ett av de viktigaste skälen till denna ”strukturomvandling” är att man vill öka antalet besökare genom att locka familjer och därmed barn och ungdomar till biblioteket. Statistik visar att i Malmö är antalet unga som lånar böcker väldigt lågt. Och säkert lockar man en del, eftersom man på Stadsbiblioteket också ska kunna spela in film, utbilda sig, fika, läsa tidningen, träffa internationellt kända författare (om man har tur att få plats), spela teater med mera.

Men vad blir kvar för dem som vill läsa och låna böcker? Som vill sitta en stund i stillhet och ta del av andras tankar? Det vill säga använda biblioteket som det är tänkt i den ännu gällande biblioteksplanen, antagen av kommunstyrelsen 2005. Vad blir kvar av satsningen på läsandet som en demokratisk rättighet?

I ett samhälle i ständig utveckling finns också krafter som allt öppnare agerar för att förändra bokens roll och föra in nya medier: läsplattor, e-romaner, sms-, mp3-romaner, men som också argumenterar för en allt vidlyftigare utgallring av bokbestånd på våra bibliotek.

Men boken låter sig aldrig reduceras till en vara vilken som helst. I boken möter individen ett medvetande, sitt eget medvetande. Att tala om bokens förändring är att i förtäckta ordalag tala om läsarens förändring. Boken erbjuder läsaren rätten att slippa vara publik och att som enda spelplats möta sig själv, varsomhelst och när som helst. Boken och läsaren kommer alltid att stå som garant mot kollektiva rusningar.

I Malmös skolplan från år 2004 står att ”Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek och kunna besöka ett folkbibliotek”.

Om Malmö verkligen vill göra något för barn och ungdom, för att öka deras läsande och kulturintresse, bör man satsa på skol- och stadsdelsbiblioteken i deras närområde. Att utarma dessa genom att locka in deras kunder till centralbiblioteket är första steget mot att lägga ned i stadsdelarna. Biblioteksverksamheten blir då en stor klassfråga. Största förlorarna är barnen.

Så, investera för framtiden ute i stadsdelarna: Få kulturen dit istället för att centralisera. Barnkulturen behöver inga världskändisar. Det räcker gott att satsa på goda författarframträdanden på stadsdelsbiblioteken och i skolorna, på bemannade skolbibliotek, läsprojekt i skolan, arbetsplatsbibliotek och uppsökande verksamhet. Och att man låter brukarna vara med i förändringsarbetet – innan beslut fattas.

Jan Svärd, ordförande i Författarcentrum Syd, Guilem Rodrigues da Silva, ordförande Skånes Författarsällskap, Lars Magnar Enoksen, författare, Ann Hingström, författare, Jan Mårtenson, författare, Tygve Bång, författare, Sohrab Rahimi, författare och översättare, Ingrid Palm, författare, Conny Svenning, författare, Magnus Ödmark, författare, Gunilla Bergdahl, författare, Monica Braw, författare, Karin Lentz, författare, Hans Magnusson, översättare, Christer Classon, författare, Margit Randén, författare

Mer tisdagstema

Själv har jag skrivit en aning mycket i frågan