Att konstruera manlighet på Byggprogrammet

En ny avhandling av Ingrid Berglund om manlighetskonstruktioner på byggprogrammet väcker mitt  intresse. Titeln är riktigt lockande Byggarbetsplatsen som skola – eller skolan som byggarbetsplats?

Eleverna formas till byggbranschens villkor med lagarbete, lojalitet och en tydlig manlighetsnorm. Som en lärare uttryckte det: ”byggnadsarbetare är de kraftiga killarna, de tuffa killarna”.

Länk till avhandling

 

Min lille vän 78 – julen är här

Ibland drabbas jag av tidssvindel. De här julsakerna satte jag ju undan förra veckan – det kan väl inte vara dags att ta fram dem redan?

Min lille vän ser helt annorlunda på sakernas tillstånd. Han kräver att få spela Christer Sjögrens julskiva på repeat  “för att komma lite i stämning”.

Det måste finnas bättre sätt.

77 andra möten med den lille vännen

Bearnaisesåsernas Rolls-Royce?

Man lär sig mycket genom att tjuvlyssna. På ICA Sjöbo får jag veta att det finns en hierarki inom såsvärlden:
– Man kan säga att Lohmanders är bearnaisesåserna Rolls-Royce!

Detta är nog det närmaste textreklam ni kommer att få läsa på den här bloggen.

jag är mottaglig för argument om andra såsers förträfflighet.

Hur räknar man undervisningstid?

TCO slår larm om att studenter vid högskolorna i Malmö och Lund har lite undervisningstid. Siffrorna är svåra att tolka och ställer ny frågor.

Jag arbetar med ett stort huvudämne. Med 350 studenter skulle det vara möjligt att skapa en kurs med 40 timmar storföreläsning i veckan utan att spränga de ekonomiska ramarna. Det skulle ha gett höga siffror i den här typen av mätningar. Det kunskapsmässiga utfallet är oklart.

Ändå väljer vi att skapa kurser med resurskrävande möten där studenterna träffar lärarna i mindre grupp. Det allra dyraste är praktikbesök som mentorn gör hos studenten – ändå har vi svårt att tänka oss en lärarutbildning utan dessa möten. (till skillnad från t.ex. Stockholms universitet)

Sättet att räkna är ideologiskt!

Lustmord på Lena

Sedan pensionsförsäkringsreklamen har jag svårt för Lena Endre. Jag misstänker att Svenska dagbladets recensent styrs av liknande känslor när han ser Luftslottet som sprängdes.

Och även om mästerreportern Blomkvist är nog så enerverande enkelspårig, är Lena Endres rollfigur Erika så illa skriven att jag till slut blir helt förtvivlad och börjar önska de inhyrda torpederna snar framgång i sina ansträngningar att få tyst på henne. All denna mekaniskt nervösa ängslan, allt detta fladdrande med ögonlocken! Det måste finnas gränsvärden även för banalitet på film.

Jag tycker om elakheter i elegant paketerad form.