Min farbror (längst upp till vänster) var på gymnastikläger i Tyskland någon gång i mitten av 30-talet. Jag har inte fantasi nog att tänka på kommande massgravar vid östfronten eller nazistiska krigsförbrytelser. För mig handlar bilden om aningslös och fnissig manlig gemenskap.
Några år senare kommer G. att ramla ner från romerska ringar och skada hjärnan. 1949 får Egas Moniz Nobelpriset för utvecklandet av lobotomi och min farbror hör till de tidigaste offren för denna grymma och slumpmässiga form av neurokirurgi.
Det finns något lockande i tanken på att skära av förbindelsen mellan känslor och skuld. Tyvärr är det just detta samband som gör oss till människor.
Etiketter lobotomi
oktober 31, 2009 kl. 7:51 e m |
Hej – med tanke på detta inlägg… har jag en bekännelse att delge…idag förstod jag hur man prenumererar på blogginlägg… nu prenumerar jag på din… vad kostar det?
A-M
november 1, 2009 kl. 12:10 f m |
Jag är inte heller särskilt bra på det där med feed – men i ditt fall är jag beredd att betala!