Att ligga i Borås?

b 004

I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.

Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric  Gieth och studenterna för att jag fick komma.

Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?

Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.

Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.

Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.

Det sega klassamhället och matematiken

dans

Resultaten från de nationella proven i matematik för skolår tre visar med plågsam tydlighet klassamhällets betydelse för skolframgång.

Länk

I ett av delproven skulle eleverna visa att de förstått vad plus, minus, multiplikation och division är för något. Av de elever vars föräldrar inte hade gått på gymnasiet, klarade bara 52 procent av uppgiften. Av de elever vars föräldrar gått gymnasiet, lyckades 67 procent. Och för barnen med högutbildade föräldrar, var det 79 procent som lyckades med räknesätten

Statistik ska tolkas och min första reaktion är hur synen på matematik som ett individuellt färdighetsämne påverkar resultaten? Om läraren ska förklara för alla så kanske trenden med nivågruppering (som bostadssegregeringen redan fixat till) är effektiv – men (och detta är ett väldigt stort men) om vi använder ett sociokulturellt perspektiv på lärande är det avgörande för kunskapsväxten att det finns olika erfarenheter och nivåer i klassrummet. Den här diskussionen om vad matematik är och hur förståelse växer fram genom samtal saknas i det statistiska materialet. Jag vill alltså studera blandningens betydelse för skolans resultat.

Samtidigt agerar Björklund för ökad individualisering och en kader av speciallärare ska kompensera det pedagogiska misslyckandet. Rapporten är väldigt kritisk när det gäller lärarnas förmåga att undervisa utanför lärobokens trygga domän.

DN och Svd lyfter fram genusaspekten – de duktiga flickorna. Den traditionella bilden av arbetarpojkarna som förövare (de som förstör) måste kanske kompletteras med en annan. En grupp som konsekvent missgynnas av skolans organisation skulle kanske få sin sak prövad av BEO. Vi talar om kränkande särbehandling.

Skolverket

Läs även Skolinspektionens övergripande rapport om Matematikämnets kris och problemet med de läroboksbundna lärarna.

P.S. Bilden handlar om att vi bär varandra genom skolåren.