Gunnar Sträng var finansminister under de 21 första åren av mitt liv. En gång om året förklarade han rikets finanser för folket. Då presenterades nådiga luntan i teve och Sträng var pedagogisk och en aning mästrande mästrande på ett sätt som ingöt respekt och trygghet hos det svenska folket. Han var en person som använde både livrem och hängslen – på alla plan.

Min far brukade muttra över att “Sträng skulle ha sitt”  och jag trodde länge att de pengarna var finansministerns personliga egendom. Momsen var en sorts kollektiv bestraffning. Kanske hade det något med arvssynden att göra.

En svår stund i socialdemokratins historia var när nyheten om att “Sträng ägde stenhus i gamla stan” slogs upp i kvällstidningarna. Det var verkligen inte lämpligt.

Min vän är fortfarande imponerad av Strängs utstrålning och auktoritet. Han älskar att höra historien om när Astrid Lindgren sänkte Socialdemokratin genom att berätta sagan om Pomperipossa och skatten.