Jag besöker studenter som är i slutet av sin utbildning. En del lyckas använda estetiska uttrycksformer på ett sätt som gör mig väldigt glad. I dansen är det möjligt att uttrycka erfarenheter och känslor.
Jag väntar mig inte att Skolverket ska ta upp dans som en evidensbaserad metod mot mobbning.
Men är fortfarande tagen av hur skickligt studenten gick från komplicerade rörelserna till allvarliga samtal.
I ett svagt ögonblick tackade jag ja till att föreläsa om genuspedagogik ur ett manligt perspektiv.
Länk till Malmö Högskolas perspektivdagar
Igår var den stora dagen. Ett hundratal personer lyssnade och som vanligt drabbas föreläsaren av en blandning av lättnad och oro efter själva akten.
– Förstod de vad jag var ute efter? Lindade jag in poängerna?
– Var jag onödigt provocerande i detta minerade fält?
Min strategi är att vara ganska privat och försöka hålla genusfrågorna på en nivå där personliga planet ger frågan energi. Hur konstruerar jag en manlighet som gör mitt liv meningsfullt. Går det att hämta inspiration från myter utan att låsa in sig i stereotypier?
Dessutom hävdar jag rätten att inte ha någon åsikt i frågor som inbjuder till normativitet. För de frågeställare som oroar sig för uppdelningen av världen i blått och rosa är nog mitt uppenbara ointresse ganska provocerande.
– Har du inget annat att bekymra dig över?
Jag fortsätter gärna diskussionen här eller på det manliga nätverkets nästa träff den 14/10 kl. 17.15 i A440 på Orkanen.
–
En fördel med wordpress är att det går att se vilka sökord besökare använder för att hitta bloggen. De senaste dagarna har ungefär 150 besökare/dag skrivit “Mannen under trappan, slutet” och hamnat här.
Jag var djupt fascinerad av boken och ganska tveksam inför tanken på att översätta Marie Hermanssons gåtfulla text till något så banalt som film. Samtidigt gillar jag Jonas Karlsson och måste erkänna att filmatiseringen faktiskt fungerar – kanske på ett mer skräckartat än existentiellt plan, men besökarstatistiken antyder att många berörts av frågan:
– Var det på riktigt?
För mig handlar boken om vilsenhet. Mannen, som tappar kontakten med sin arbetarbakgrund och manlighet, blir ett offer för inre demoner när tillvaron svajar. Det börjar som en spricka i handfatet och slutar som ett totalt sammanbrott när han inte förmår skydda sin familj mot inre och yttre hot.
Så skör är civilisationens hinna.
Tysta tankar 