Mina kolleger träffas och diskuterar det nya förslaget till läroplan för förskolan. Vi häpnar över likheterna med de tänkesätt som fanns i barnstugeutredningen (1972) och pedagogiska programmet (1989). Innehåll och arbetssätt – det är mycket som går att spåra tillbaka till klassisk förskolepedagogik.

Värt att notera är skillnaden i utredningsväsendets  jämförelsevis långsamma och grundliga sätt att arbeta. Utredningen tillsattes 1968 i god parlamentarisk anda, presenterades 1972 och när jag började 1976 betraktades den som alldeles “ny” och omfamnades med stor värme av metodiklärarkåren.  Daniel Kallos från Lund var inte lika uppskattande – för en pedagogikprofessor var det en njutning att sätta tänderna i den förvirrade blandningen av icke förenliga teorier och jag minns fortfarande föreläsningen (eller slakten) i E122 på Heleneholm som en uppvisning i kritisk retorik.

Nåja – lite spridda tankar:

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat problem med att förskolläraren tilldelas ett särskilt ansvar att kontrollera resten av arbetslaget. Att vara chef utan befogenheter ökar inte tydligheten i organisationen.

Under den fantasieggande rubriken Helhet och allsidighet läser jag följande kittlande text i det nya förslaget till läroplan för förskolan. (länk)

Förskolan ska främja barns utveckling och lärande genom att ge varje barn rika tillfällen att:

1. • utvecklas rikt och allsidigt utifrån sina förutsättningar,
2. • utveckla sin identitet och känna trygghet i den,
3. • utveckla sin nyfikenhet och sin lust att leka och lära,
4. • utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga,
5. • utveckla sin förmåga att fungera i grupp, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler,
6. • känna delaktighet i sin egen kultur och utveckla känsla och respekt för andra kulturer,
7. • utveckla sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning,
8. • uppleva sambandet mellan ett hälsosamt liv och välbefinnande.

Det rycker i dekonstruktionsnerven – samtidigt finns det något troskyldigt och rörande i den här typen av formuleringar som kanske kan fungera i mötet mellan pedagoger och föräldrar?

Den otympliga huvudkonstruktionen, att barnen ska “utvecklas” genom att ges rika tillfällen “att utveckla” diverse sidor, är lite udda, men det är mycket bra att fokuset placeras på verksamheten. Det går inte att missförstå vem som är adressat för dessa ord. Målen handlar om personalens ansvar.

Jag drömmer om en verksamhet där status erövras just genom att vi mäter dessa “rika tillfällen” – inte fokuserar på bedömning av barnets prestationer.

Några snabba frågor:

Vad är “rika tillfällen”?

1) “Utvecklas från sin förutsättningar” – hur skulle det annars vara? Vem polemiserar man mot?

2) “Identitet och känna trygghet i den” – adjö postmodern identitetsupplösning. Nu handlar det om att återupprätta individen och jaget. Välkommen tillbaka utvecklingspsykologi och socialisationsteorier. Gäller detta även könsidentitet? Klassidentitet? Etnisk identitet?

3) “Utveckla sin nyfikenhet och lust att lära” – tidigare trodde vi att barn föds med den här lusten att erövra omvärlden. Nu ska pedagogerna lära oss att lära – jag anar det fenomenografiska tungsinnet.

4) “självständighet och tillit till den egna förmågan” – jag ska inte överdriva de individualistiska perspektivet, men skolan ses som ett stöd och träningsprojekt av Björklund.

5) “gruppen” – ja det finns kvar spår av kollektiv fostran. Är det makarenko som har återuppstått?

6) “Kultur” – wow, tänk att de vågar använda detta ytterst problematiska begrepp utan att problematisera det. Djärvt – på gränsen till dumdristigt! Varning för exotisering.

7 & 8) Jaha – det var en ganska fysisk hälsouppfattning. Estetiken (och särskilt den radikala) lyser med sin frånvaro här. Kroppen och hälsan kommer före själen i framtidens förskola. Kampen mot flummeriet går vidare i förskolan.

Diskussionen om hur vi ska lyckas utbilda lärare som kan matcha det här dokumentet har bara börjat. Jag är inte lika kritisk som det kan verka.