Min idé om den här bloggen pendlar mellan storslagna politiska utspel, vardagliga lärarerfarenheter och oblyga privata djupdykningar. Jag fortsätter att fundera över vad det är som har format mig till den jag är och hittar den här bilden på hur min far försöker lära mig att göra en pilbåge.
Kanske finns det rester av hans ganska obekymrade och jordnära manlighet i mitt sätt att gripa mig an frågor om genus.
Jag har ett vagt minne av att stövlarna läckte den här dagen.
Det har varit en spännande vecka och jag har träffat alla våra 330 nya studenter i mindre grupper. De är fortfarande fulla av entusiasm och kastar sig in i övningar som jag trodde skulle vara svåra och utmanande. Under två lektionstimmar lyckas vi nästan förtränga de sidor av utbildningen som handlar om prestation, sortering och bedömning.
Jag bläddrar i Björkvolds bok Den musiska människan och häpnar över hur väl han lyckats beskriva skillnaden mellan barnkultur och skolkultur. Frågan är om det finns utrymme för ett barnkulturellt perspektiv inom den lärarutbildning vi håller på att skapa? Varslen slår tungt mot lärare med inriktning mot bild och musik.
På måndag ska jag föreläsa om musikens betydelse för människans utveckling. Det är ett ganska stort ämne och jag är en aning orolig över att ha för många infall. Tidigare var jag mest intresserad av frågan om “Musiken är ett medel för lärande – eller ett mål i sig?”
Det känns som en aning sofistikerad frågeställning. Idag handlar det snarare om huruvida finns utrymme för musik över huvud taget.
Tysta tankar 