Lasse Söderberg – en av mina hjältar

Biblioteksdiskussionen står stilla och för en utomstående kan det se ut som om Tank och förändringsfalangen har vunnit slaget om framtiden. De famösa affischerna “nu bär vi ut böckerna ” har inte synts till på stan och den underliga gratisutdelningen av böcker har inte påbörjats. Författarnas upprop har tillbakavisats av förorättade bibliotekarier från hela landet som reflexmässigt tycks har djupa kunskaper om hur gallringen har gått till under sommaren.

Snart börjar föreläsningarna med internationella författare som ska sätta Malmö på den litterära världkartan. Ändå skriver poesifestivalsgeneralen Lasse Söderberg (missa inte den imponerande bibliografin):

Möta författarna? Det låter på henne som om detta vore någonting nytt för Malmöborna. Ändå är författarframträdanden numera ganska vanliga, även utanför Stadsbiblioteket. De kan äga rum på Loftet, på Inkonst, i Sofielunds Folkets hus och i Tredje rummet och kanske också på andra håll. Det verkar därför huvudlöst att spendera uppåt miljonen på en ny scen och en ganska tunnsådd skara författare. Är dessa författare så berömda att de kommer att locka en långt större publik än vad de skulle ha gjort i Röda rummet?

Själv känner jag bara till två av dem och tror inte att publiken blir särskilt mycket mångtaligare än den var när Stanza presenterade Lyrikvännen i dess nya skepnad eller när Poesidagarna förde fram Adonis, båda evenemangen på Inkonst.

Länk

En bra dag!

Jag har varit gnällig länge och delvis låtit mig uppslukas av tråkiga diskussioner om lärarutbildningens framtid.

Idag kom jag på varför jag gillar mitt jobb.

Vi tar in 350 studenter och det tar några veckor innan de har funnit sig tillrätta. Mycket handlar om att hitta sin plats i gruppen. Vi åker ut till en liten skog som heter Törringelund och har teambuilding (jag vet, det är ett fånigt ord). Skog är kanske att överdriva, men för många studenter tycks det vara en stor utmaning att ta sig dit och hitta mötesplatsen.

De jobbar i grupper och ska ta sig igenom 9 stationer som ställer höga krav på samarbete och kreativitet. Efter den här dagen brukar det bli en annan stämning. Vi bygger ett samförstånd och börjar lita på varandra. Den känslan vill jag att studenterna tar med sig in i sin utbildning. Snart är smekmånadsfasen över – då börjar det på riktigt.

Idag var det dessutom fint väder. Snälla människor har tur.

team

Ett anspråkslöst förslag

Jag får mycket uppmuntran från kolleger efter debattartikeln i Sydsvenskan. Någon menar att det är dumt att förstärka motsättningen mellan adjunkter och lektorer och att “det faktiskt finns lektorer med både lärarexamen och undervisningserfarenhet”. Det är sant och jag ska försöka undvika den formen av onödiga påhopp.

Mer besvärande är tystnaden från den disputerade bänken. Kanske är det karriärmässigt självmord att ta ställning i en känslig fråga, men tills motsatsen är bevisad antar jag att de som tiger sympatiserar med de föreslagna åtgärderna. Det är svårt att se något neutralt läge och ledningen tycks lita på lektorernas stöd för “kompetensväxlingen”.

Återigen generaliserar jag. Det finns faktiskt en disputerad person som i Maj 2008 föreslog att lärarutbildningen skulle organiseras på ett sätt som inte tilldelar adjunkterna en andraplansroll i grundutbildningen. Läs och fundera över vilka följder förslaget skulle få för de disputerade som grupp.

Mitt förslag är att vi istället för dagens lärarutbildning, med en rad olika inriktningar och skiftande studielängd, inför två olika lärarexamina:

En på så kallad grundläggande nivå, kandidatexamen, efter tre års studier och en på avancerad nivå, masterexamen, efter ytterligare två års studier.

Låt dessutom den nya examensordningen gälla oavsett om du skall bli lärare inom förskola, grund- eller gymnasieskola. För det är inte rimligt att längden på utbildningen skall följa längden på dem man undervisar. Forskning visar att det är de yngsta barnen som har störst möjlighet att lära, skall de då inte möta lärare med stora ämneskunskaper.

De studenter som väljer att läsa i tre år kommer ut som duktiga lärare, redo att axla ansvaret på förskolan eller i klassrummen. De som däremot väljer att ta en masterexamen får en behörighet till forskarutbildning och kommer till skolorna med en gedigen skriftspråklig kompetens och analysförmåga. Redo att ta sig an fler arbetsuppgifter och ett större ansvar till en högre lön.

Vad vinner man på detta? Jo, genom att ha en tydlig progression i utbildningen blir den likvärdig med annan högskoleutbildning, vilket jag tycker är rimligt. Men framför allt skulle det på sikt ge oss lärare av två typer i skolväsendet.

De som har en treårig lärarutbildning kommer det att finnas flest av. De gör allt det arbete som krävs för att förskolor, grundskolor och gymnasieskolor fungerar till vardags, medan deras kolleger med längre utbildning bidrar med utveckling och kritisk distans till denna vardagliga praktik. Och därmed också till en positiv utveckling av svensk skola.

Det var ett mycket djärvt förslag. Fem månader senare arbetade inte Maria Sundkvist kvar som chef på Malmö Högskola.

lärarutb

Tur att man inte är konspiratoriskt lagd.