Manchester - förstora bilden
Höstens teveupplevelse har varit serien om sex brevbärare i Manchester. Nu är den slut och jag saknar dem redan. Kanske är det för att Manchester är en stad som är väldigt lik Malmö – en lite uppblåst arbetarstad med industri på dekis, ett brokigt centrum av blandad arkitektur, spännande invandrad mat , mycket rockmusik, högklassig fotbollstradition och ett krampaktigt försök att skapa en framgångsberättelse med hjälp av högskola och kultur.
Jag bläddrar bland bilderna och tänker att det är något ironiskt i att bära en utomordentligt fånig mössa på en så spännande plats som Cheops pyramid.
Som elvaåring fick jag följa med min faster och farbror till Egypten. Då visste jag allt om arkeologi och var fast besluten att bli upptäcktsresande. Nu stannar jag gärna hemma. Min nyfikenhet är av det försiktiga slaget.
Jag åker runt på VFT-besök och det är ganska ansträngande att vara stöttande och bedömande mentor samtidigt. Betygsättning är en grannlaga uppgift och kriterierna för termin sju krävande på många plan.
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten
• kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna tvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Vi diskuterar vad som krävs av studenten i fråga om att kunna knyta sin undervisning till undervisningsmål och betygskriterier. De duktiga studenterna fattar snabbt poängen och rabblar kursplaner och lokala arbetsplaner. Allt ska relateras till mål och allt ska kopplas till teorier om lärande.
Samtidigt vet jag att det barnen minns bäst av dagen är det bländande skenet från brinnande magnesiumband. Jag undrar om det fortfarande går att köpa?
Utikt mot östra Malmö - förstora
Fredrik antyder att jag inte har varit i Folkets park och det ger mig chansen att beskriva min djupa kärlek till denna historiska plats. Framför allt är min mamma uppvuxen på Sölvesborgsgatan och jag minns barndomens promenader med mormor till björngropen i parken. Hon var mycket intresserad av enarmade banditer. Morfar arbetade som posiljon och lärde mig spela tolva.
De förstamajtåg som jag brukade gå i hade en annan slutpunkt än parken men det var spännande att se Socialdemokratins modesta paroller (“Semestra på nordkalotten”) under början av 70-talet. Blåsorkestrarna var fina men malmövänstern föraktade socialdemokratin på ett sätt som är svårt att förklara idag. Man måste nog ha träffat Ulla Sandell och Nils Yngvesson för att förstå misstron.
Sedan kom Joakim Ollén och försökte sudda ut det socialistiska arvet genom att döpa om den till Malmö Parken – då förstod jag hur viktig parken var. Och nu börjar den leva på riktigt.
(Fortsättning följer)
Förstora entrén till Folkets Park i Malmö
Denna plats har varit ett verktyg för arbetarrörelsen i Malmö under mer än hundra år.
Mer tisdagstema
Mikael skickar länken som påminner mig om vad musik egentligen handlar om.
Jag inser att det går att skala bort det mesta men att en skola utan känslor är död. De här barnen från Staten Island berättar en historia och de gör det direkt från hjärtat. Kanske imiterar de en film, kanske är de drillade av en nitisk lärare – men jag tror mig se någonting som man skulle kunna kalla äkta känslor och tror att barnen också sjunger utifrån egna erfarenheter.
Arbetet med att definiera flumpedagogik går vidare. Filmen innehåller en viktig ledtråd.
Morrica skickade en länk med mer info om barnen och läraren.
Sydsvenskan beskriver den danska genusdiskussionen och en del känns ganska gammalt. Samtidigt finns det en frispråkighet som med svenska mått är uppfriskande .
De tre mammorna tittade på munkjackorna och fann att de var överens om en sak, danska män mellan 30 och 40 har aldrig blivit vuxna. Mammorna kom fram till att det finns två typer av män; de testosteronstinna ”babianerna” och de övermjukmesiga ”pudlarna”. De är ”drengerøve”, det vill säga grabbiga, omogna män, som hellre spelar Playstation än byter blöjor eller som säger ”mamma” och inte ”min mamma” när de talar om kvinnan som ofta är den viktigaste personen i deras liv.
Tre lokala babianhannar
Anne Sophia Hermansen har funderat på vad det är som gjort dessa pojkar som föddes på sjuttiotalet till ”babianer” och ”pudlar”. Hon tror att en förklaring är att de har starka mödrar, många av dem har kanske varit engagerade i olika kvinnorörelser, som inte riktigt tillåtit sina gossar att vara män.
– I sin kamp för jämlikhet mellan könen har de svikit sina söner och gjort dem till eviga småpojkar. Hur sexigt är det? Jag vill inte ha en man som hela livet säger att han vill bli filmregissör eller som tycker att allt ska vara kul. Jag vill inte komma hem efter jobbet till en man som föreslår att vi ska ut och bungyjumpa.
Jag tror det är säkrast att inte ha någon åsikt i frågan – som egentligen tycks vara en hel mängd frågor!
Jag läser Mariann Enös rapport om Malmö stads försök att komma åt problemet med orättvisor inom utbildning. Under perioden 2005-2008 fördelades totalt 148 miljoner kronor till malmöskolor med låg måluppfyllelse.
Sydsvenskan presenterar författaren och jag börjar tycka att de olika rapporterna från Skolverket och malmö stad griper in i varandra. Ett samhälle som slår knut på sig själv för att kompensera barnens olika uppväxtvillkor – och som tycks vara lika oskuldsfullt förvånat när klassamhället visar upp sitt nakna sorterande ansikte.
Länk till rapport
Många kloka tankar uttrycks men den obehagliga känslan hänger kvar – åtgärderna var kortsiktiga och otillräckliga. I besparingstider finns det inte.
En grundskolerektor beklagade den dåliga kommunikationen med föräldrarna: ”Föräldrarna är det viktigaste vi har och vi har inte föräldrarna.”
Mariann Enö reflekterar vidare om frågan i sin utvärdering:
– Kanske är det så enkelt som en av rektorerna i utvärderingen tar upp – man glömmer att fråga föräldrarna hur de vill ha det.
I en ambitiös genomgång presenterar Skolverket en undersökning vad det är som avgör barns skolprestationer.
Effekten av de förändringar som rapporten belyser är att skolan blivit allt mindre likvärdig. Stöd från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan blivit sämre på att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.
Den kompensatoriska strategin är en riskabel väg att uppnå likvärdighet och rapporten pekar på svårigheterna med att förena kontroll och frihet. Men är det verkligen en väl underbyggd slutsats att “skolan blivit sämre på att kompensera”?
Det kan finnas en rad andra förklaringar – tänk om det är skillnaderna mellan barnens uppväxtvillkor som har ökat? Bilden av skolan som den stora problemlösaren verkar inte problematiseras, men jag har bara läst sammanfattningen.
Det finns anledning att återkomma i frågan.
Tysta tankar 