Jag återvänder till torvmossen och funderar över vad det är som fångar mig i miljön. Kanske är det känslan av att tiden står still och att naturen långsamt tar tillbaka herraväldet efter människans härjningar.
På min arbetsplats varslas adjunkter för att bereda plats för lektorer. Det som tidigare kallades arbetsbrist visar sig vara en skenmanöver för att dölja det verkliga syftet som med ett obehagligt nyord benämns”kompetensväxling”. Rektor beskriver det som “en höjning av nivån” och för första gången känner jag mig djupt främmande inför högskolan. Vad är det för värderingar som styr verksamheten?
Jag tror inte på den här uppdelningen adjunkter/lektorer och vill inte bli inplacerad i ett fack där adjunkterna skulle vara natur, erfarenhet, praktik, känsla, reproduktion och intuition – medan lektorerna skulle stå för kultur, distans, reflektion, nytänkande och analys.
I min värld måste varje lärare ha tillgång till båda sidorna och försöken att dela upp tänkandet i “vetenskapligt” och “icke vetenskapligt” är underligt. Jag har nog läst för många dåliga avhandlingar för att leva i underdånighet.
Samtidigt är jag orolig över att en möjlig konflikt mellan grupperna ska drabba studenterna. På ett plan är vi som anställda utbytbara och ska göra det vi blir tillsagda. När jag diskuterar läraretik med studenterna försöker jag försvara ett annat synsätt och betonar det personliga ansvaret.
Jag anar vad främlingskap är och saknar känslan av att höra till.
Richard Lindgren säger det bättre. A man you can hate är fortfarande årets bästa skiva (fast den kom i fjor).
Tysta tankar 