Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.

På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.

Länk till tre meningslösa intervjuer i Sydsvenskan

Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?

Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)

Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.

Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?

Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)

Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.

Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.