Jag är färgblind. Det är en bra egenskap om man samtidigt är lat och har en tendens att slarva med påklädningen på morgonen. Det fanns alltså en tid när det kunde hända att jag gick på stadens gator i olikfärgade strumpor utan att skämmas. Färgglada omaka strumpor funkade ganska bra tillsammans med snickarbyxa och flanellskjorta.
Sen blir jag förälder och lärarutbildare. Jag upptäcker att mitt handlingsutrymme har krympt. Kanske handlar det om att vara ett föredöme för ett uppväxande släkte, men antagligen vill jag bara bli respekterad som vuxen och ansvarsfull. Och då finns det inget utrymme för olikfärgade strumpor.
Men man kan bli sugen.





