Jag trodde att “TUTA OM DU ÄR KÅT” var det dummaste klistermärket. Nu vet jag inte längre.
Plötsligt känner jag mig väldigt gammal och fördomsfull.
De som följer bloggen vet att jag har en svaghet för bedagade och slitna miljöer. Byskolorna på Österlen lever en tynande tillvaro och brottas med vikande elevunderlag. Sammanslagningar och nedläggningar väcker känslor i en bygd där skolorna en gång var kraftfulla symboler för tilltron till det egna samhället.
Till och med skyltarna är trötta och smutsiga. Det kan också vara de fuktiga vindarna som stimulerar algtillväxten på norrsidan. Se där – en modern form av orienteringsknep!
100 meter bort ligger kyrkogården med sina perfekt geometriska buxbomhäckar och välkrattade gångar kring gravplatserna. Kontrasten kunde inte vara större.
Många studenter söker till lärarutbildningen i höst. Jag lovar ingen glamour för er som tänker vandra på Lärargatan.
Jag återvänder till Gedings mosse och följer spåret en gång till. Jag har kamrater med mig och vågar mig ut på de svajiga gungande stigarna som löper mellan vattensamlingarna. Det är svårt att föreställa sig denna idyll som bullrande arbetsplats. Berättelserna i hembygdsboken känns overkliga och skolmässiga. Vi fortsätter norrut mot De dödas Lott och svänger av österut mot Holmarna.
Vid ett hus träffar vi Gösta som berättar att han arbetade på mossen i början av 50-talet. Han visar bilder och har sparat de handskrivna lönekuverten med noga angiven timlön: 2,25:-!
I området bodde många hantverkare som hade några kor och en häst. För att dryga ut inkomsterna gick de på mossen mellan april och Kiviks marknad. Framåt hösten kunde de få påhugg i något av sockerbruken och på vintern fanns alltid skogen för dem som inte fick hantverket att gå ihop.
Sakta förstår jag att de här berättelserna om arbetet vid mossen är verkliga. Böcker är bra, men levande människor är bättre.
Frågan är vad jag ska göra med den insikten på Lärarutbildningen?
Mera På spåret