I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.

Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.

Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?

Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?