Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?

Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.

Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.

Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen

Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?

Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!

Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.

Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.

För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar