Gissa vem som är sommarpratare i morgon?
Min lille vän jublar inför tanken på att få ta del av alla de lustiga anekdoter från näringslivets hemliga rum som Anders Wall kanske tänker dela med sig av.
Jag är inte lika förväntansfullt.
Alex Schulmanns program var bra. Kontrollerat självutlämnande och dramaturgiskt välgjort. Han tog oss med på en resa och vi följde villigt med.
Min elitistiska sida muttrar om konventionellt musikval, men får inget medhåll. Starka känslor kräver kända låtar!
Mitt förhållande till Dylan har varit en smula svajigt sen konserten i våras. Boken Chronicles fick mig att fundera – kunde det vara så att jag hörde till de där nostalgikerna som inte stod ut med att se sin hjälte utvecklas?
I senaste numret av MOJO (ingen aktuell länk än) finns en intervju av Bill Flanagan som förstärker bilden av en person som verkligen inte är intresserad av att hålla liv i mystiken. Dylan får frågan varför han inte åker ner till Nashville och skriver låtar tillsammans med de killarna?
– I´m not exactly obsessed with writing songs.
På den generösa hemsidan finns massor av filmer och på Deezer är allt öppet. Det finns ingen anledning att tveka. Allra minst av nostalgiska skäl.
Min vandring mot torvmossen fortsätter. Jag inser att det har varit en betydande investering att anlägga en smalspårig järnväg i sankmarken.
Först gräva upp och torka på platsen. Därefter transportera vidare med ångmaskinsdriven 3,3 km lång linbana till S.t Olof för vidare torkning. Där fanns möjlighet att transportera torven vidare till försäljning med riktig järnväg. En hel del hade tidigare levererats till alunbruket i Andrarum och 1905 bildades ett aktiebolag med häradshövding Hagander i spetsen. Här skulle det tjänas pengar och någon hade räknat ut att torven var värd en miljon kronor.
Tysta tankar 