Alla bilder är klickbara.

Det är hemvändardag och jag har varit med om en guidad tur i S:t Olofs kyrka. Samtidigt läser jag en bok om hembygdens historia och inser att det finns ett fåtal Olovskyrkor i Norden. Den norske kungen var en mäktig man med magiska krafter som många ville ta del av.

Den fattiga bygden tycks under svåra tider ha kunnat luta sig mot de allmosor och offergåvor som pilgrimmerna lämnade vid ankomsten till 1100-talskyrkan.

Kulten av den gode norske konungen och källans lyckobringande kraft verkar ha överlevt reformationens försök att skala bort mysticism och helgondyrkan. Svårare var det att freda kyrkan från den giriga adeln som med kungens goda minne la beslag på en del av kyrkans tillgångar.

Vid ett altare tillägnat Anna själv tredje lämnade besökarna mat åt bygdens fattiga. Det medeltida sättet att beskriva delaktighet kände jag inte till – om jag reser med tio andra är jag Mats själv elfte.

Guiden är påstridig och talar med stort eftertryck:
– Man gör inte pilgrimsresor för att bli stark eller kunna skryta för sina vänner om sin fromhet. Det handlar om att söka sig mot källan och ursprunget!

Jag läser om sedvänjan att lägga döda djur i källan och motstår med lätthet lusten att smaka på vattnet.

På vägen går en ung man och pratar i mobiltelefon:
– Nä, den där källan ligger alldeles för långt bort och det är inte lönt att gå dit!

Dagens pilgrimmer har ingen stark längtan efter långa botgörande vandringar.

Väl hemma läser jag Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg från 1901. Uppgörelsen med religionen är skoningslös och jag har ingenting att tillägga.