Min bild av en bra blogg är att den i någon mening ska ge ge hopp åt läsaren och helst även åt skribenten. Inlägget om att rida på en död häst pekar åt andra hållet och jag försöker skaka liv i min hoppfulla sida. Willie Nelson och Sinead O´Connor sjunger vackert och viktigt.
Den ökända betygsättningen av Malmös lärare är klar – åtminstone i en första pilotversion där lärarna frivilligt har fått anmäla sig och resultatet inte är offentligt.
Bortfallet (om man nu kan tala om ett sådant i frivilliga enkäter) redovisas inte och jag har svårt att se hur resultaten ska kunna användas i någon form av kvalitetsarbete. Ilmar Reepalu är notoriskt positiv:
– Det här har flera goda syften. Dels får lärarna veta om de kan inspirera sina elever och dels blir det möjligt att se om någon lärare faller ur ramen.
Hur ska det bli möjligt att se om någon faller ur ramen när enkäten är frivillig?
Är detta verkligen i överensstämmelse med offentlighetsprincipen? Allmänheten har rätt att veta vilka skolor och lärare som har ingått i undersökningen. Fackets försök att hemlighålla resultaten tror jag inte håller juridiskt.
Jag läser Bob Dylans Chronicles och känner att kärleken börjar återvända efter den misslyckade konsertupplevelsen i våras. Det är en generös bok som ger många ledtrådar till den motvilliga gåtan Dylan.
Mest spännande är beskrivningen av inspelningen av Oh mercy där Dylan möter ett ett annat stort ego – Daniel Lanois. De verkar inte ha varit helt överens om syftet med samarbetet och Dylan värjer sig från tanken på någon form av förnyelse. Han är fullt upptagen med att hålla liv i sin gamla kreativitet och inte intresserad av att klättra upp för nya berg..
Samtidigt är det spännande att få titta bakom kulisserna och omstörtande för mig som trodde att geniet Dylan skrev och spelade in i himmelsk inspiration. 20 misslyckade tagningar och nedbrytande tvivel tycks ha varit grundläget i den svettiga studion i New Orleans
I The Man with the long black coat faller bitarna äntligen på polats och Dylan menar sig ha gjort sin I walk the line. Jag blir en aning förvånad över referensen till Johnny Cash, men inser att Dylan är mer mänsklig än jag har velat tro.
Det känns bra att ha tillgång till dator och kunna lyssna och kolla texten samtidigt. Jo – ungefär så bra är den!
Min lille vän vill höra Blowing in the wind och sjunga allsång. Det får han inte.
Tysta tankar 