Jag har haft en omtumlande vecka. Tomas Ledin är ute på turne och varje gång jag sätter mig i bilen spelas hans sånger i radion. I intervjuer berättar Ledin att han vill komma nära fansen och på Facebook uppmuntras de att ordna efterfester för bandet. Jag hör sommarprogrammet och slås av vilken behaglig röst han har. På Skansen delar han scenen med Måns Zelmerlöw och tycks trivas med det. Familjemedlemmar drömmer om Ledin och till sist inser jag att det är dags att kapitulera för fenomenet. Om han lyckas få 10 000 att trivas på torget i Kristianstad måste det finnas någon form av kvalitet. Nu är det upp till mig att förstå den.

Samtidigt skriver Håkan Engström, som inte är känd för sin milda penna, en uppskattande text om Ledin i Sydsvenskan.(länk) Jag googlar och hittar några dräpande recensioner från förr och inser att vi nu har kommit till samma slutsats.

Det som vi betraktade som ytlig och spekulativt – det var egentligen djupt allvarligt. Det som vi trodde var misslyckade metaforer var faktiskt helt vardagliga betraktelser och således inte ägnade att bedömas som poesi.

Så nu leder jag hejaklacken och skrattar åt de elitistiska kritikerna som inte förstår att Ledin inte längre platsar som hackkyckling. Sydsvenskans nervöst trendiga serie “Veckans Ledin”, där platta formuleringar från kända artister hånas, blir liksom meningslös när det är vardagligheten som är själva poängen.

Jag kanske borde börja med att be om ursäkt för den här elakheten:
Länk