Självförtroendet är lite stukat efter några misslyckade kantarellutflykter. På tomten hittar jag några klumpar som jag väljer att kalla röksvamp eller äggsvamp – men de känns tunga och mer massiva än jag minns dem.
Jag googlar mig fram till familjen buksvampar (nej, inte -svågrar!) och inser att det inte tycks finnas några omedelbara förväxlingsrisker (nej, inte -riskor!)
Kan jag, vill jag, törs jag?
Jag läser om hångelfestivaler i Stockholm (Pride) och Malmö (Möllevångsfestivalen). Om jag förstår rätt ska det helst vara med någon man inte känner, men en del tycks fuska och ta med sin partner.
Den lille vännen är oerhört nyfiken och jag är tvungen att läsa högt för honom ur Martin Bircks barndom – en mycket svalkande bok.
Jag googlar och hittar två skilda tolkningar:
1) Kyssa länge
2) Vänslas
Båda innebörderna är en aning svårdefinierade och jag ser en rad gränsdragningsproblem. Frågan är om det är kompletterande betydelser? Flashbackdiskusssion
Anna Larssson skriver om tendensen till elitism inom hbt-rörelsen och uppgörelsen med heteronormativiteten börjar likna mobbning mot oss som lever tillsammans med barnens andra biologiska förälder (som dessutom råkar vara av motsatt kön) under präkigt äktenskapsliknande former.
En förmildrande omständighet kanske är att vi har i alla fall inte hund.
Ibland möter jag människor som menar att det finns en skillnad mellan att vara personlig och privat. Jag har aldrig förstått skillnaden.
Detta är en privat bild. Den handlar om längtan.
Förhärdade bloggläsare vet att siffran i titeln signalerar att jag har en idé och att den kan bli långdragen.
Jag har köpt en bok om bygdens historia och letar efter spår från en förgången tid. På det Österlenska höglandet var marken stenig och svårodlad, men i slutet av 1800-talet började industrialismen ge människorna hopp om ett bättre liv.
En bit in i skogen finns rester från en torvmosse och jag följer spåren.
En kvinna visar vägen och varnar för de bottenlösa vattenfyllda groparna. Antagligen var detta en farlig plats på många sätt.
Det kommer att ta lång tid för naturen att bygga upp nya torvlager. Spåren kommer inte att finnas kvar då.
Alla bilder går att förstora.
…och hur bra han var som förband till Little feat i Malmö.
Länk till A man you can hate,
Han var väldigt bra i Hammenhög också.
Allra bäst var han som sångare i Pojkaktig orkester. Ladda hem den första skivan här
Jag har dåligt minne – men inte så dåligt!
Alla bilder är klickbara.
Det är hemvändardag och jag har varit med om en guidad tur i S:t Olofs kyrka. Samtidigt läser jag en bok om hembygdens historia och inser att det finns ett fåtal Olovskyrkor i Norden. Den norske kungen var en mäktig man med magiska krafter som många ville ta del av.
Den fattiga bygden tycks under svåra tider ha kunnat luta sig mot de allmosor och offergåvor som pilgrimmerna lämnade vid ankomsten till 1100-talskyrkan.
Kulten av den gode norske konungen och källans lyckobringande kraft verkar ha överlevt reformationens försök att skala bort mysticism och helgondyrkan. Svårare var det att freda kyrkan från den giriga adeln som med kungens goda minne la beslag på en del av kyrkans tillgångar.
Vid ett altare tillägnat Anna själv tredje lämnade besökarna mat åt bygdens fattiga. Det medeltida sättet att beskriva delaktighet kände jag inte till – om jag reser med tio andra är jag Mats själv elfte.
Guiden är påstridig och talar med stort eftertryck:
- Man gör inte pilgrimsresor för att bli stark eller kunna skryta för sina vänner om sin fromhet. Det handlar om att söka sig mot källan och ursprunget!
Jag läser om sedvänjan att lägga döda djur i källan och motstår med lätthet lusten att smaka på vattnet.
På vägen går en ung man och pratar i mobiltelefon:
- Nä, den där källan ligger alldeles för långt bort och det är inte lönt att gå dit!
Dagens pilgrimmer har ingen stark längtan efter långa botgörande vandringar.
Väl hemma läser jag Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg från 1901. Uppgörelsen med religionen är skoningslös och jag har ingenting att tillägga.
Det är mycket dans på teve och den lille vännen vill gärna skutta loss. Det går inget vidare. Jag låter honom vara jury och nu strör han elakheter omkring sig. Den enda dansare han respekterar är Magnus Johansson – en buggande bonde från Östergötland.
I bondesamhället rådde arbetsgemenskap. Man och kvinna – sida vid sida, kämpande för att för att skapa en framtid för sin familj. Idag är det inte så enkelt. Familjen har reducerats till en känslomässig enhet som ska fylla våra krav på närhet och mening – men i många fall lever vi parallella liv.
Det gifta paret Patt Moss och Eric ”Carlsson på taket” var båda rallyförare och det är en imponerande samling segrar de radar upp. Jag undrar vad de pratade om på kvällarna? Dessutom körde han SAAB…
Jag tycker verkligen om ordet ”rallydrottning”, och är djupt besviken på att Pat Moss inte syns på omslaget. Idag hade inte det varit möjligt – tror jag. Fast hon kan ju vara blyg?
Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
- Vad ska vi egentligen ha skolan till?
I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.
Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.
Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart
Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.
Det stora målet som skymmer det lilla
Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.
De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken
Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.
Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.
Idag var jag för första gången på en loppmarknad ensam. Nåja – det var en hel del andra människor där, men ingen som jag kunde diskutera värdet av köpen med. Min roll brukar vara den motsträvige som förhindrar vansinnesköp, nu var jag tvungen att ta egna beslut.
Gislövs loppmarknad ligger på klassisk, men svårparkerad mark. Dansbanan och parken runt Gislövs stjärna lockar många besökare och stämningen runt klädbordet var ganska rivig.
Förstora:
Familjens gemensamma passion för korsstygnstavlor närmar sig en plågsamt hög nivå och vi måste nog dra en skarp gräns vid att fylla en (1) vägg. Jag frågar diskret tavelförsäljaren om de har något inne (nej, jag menar inte knark) och han skiner upp. Äntligen någon som intresserar sig för äkta hantverk! Han påpekar den investerade arbetstiden, materialkostnaden och ramens kvalitet. Jag föreslår 20 kronor, men betalar glatt 40 eftersom det går till idrottsföreningen.
Hemma är det som om den lille vännen blir lugn i närheten av tavlan. Han har varit orolig länge, men nu är han äntligen en del av den lantliga idyllen.
I fredagens Svd presenterar Anders Burman tidskriften Psykoanalytisk tid/skrift och han lyckas verkligen reta min nyfikenhet. Mest spännande verkar Sven-Eric Liedmans essä Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse? Om universiteten och deras uppgift, som sätter fingret på en verkligt öm punkt i mitt liv:
- Går det att bedriva lärarutbildning inom högskolans ramar?
Vi arbetar på Lärarutbildningen med något som kallas akademiska professionsämnen. För studenterna och arbetsgivarna är det en dominerande tanke att allt som sker inom utbildningen ska kopplas till den blivande yrkesverksamheten. Varje undervisningsmoment och bok synas genom argusögat NYTTA, och ve den lärare som inte kan knyta en föreläsning eller diskussion till något av kursens explicita mål.
Å ena sidan skapar denna föreställning mycket energi och en tydlig riktning. Frågan om meningsfullhet besvaras alltid med ett kraftfullt:
- Du kommer att behöva det här när du står inför en klass!
Å andra sidan finns det något mekaniskt över den här synen på utbildning som låser tanken. Det finns en uppenbar risk i att vi intar den orolige föräldrens position som av omsorg försöker packa ner sju sorters regnkläder inför barnets utflykt. Ständigt dyker nya krav upp på färdigheter som politikerna menar är nödvändiga för nyutbildade lärare. Det kan vara allt från evidensbaserade antimobbningsmetoder till ekologisk knyppling. Vi plågas delvis av att leva upp till bilden av ”den komplette läraren” och rädslan är stor att det ska fattas avgörande bitar i kompetensen. Man skulle kunna beslkriva det som en hopplös kamp.
Vi är alltså långt ifrån den fria bildningsanstalt som Humboldt byggde upp i Berlin i början av 1800-talet och försöken att lyfta den tunggumpade institutionen genom forskning och vetenskaplighet är problematisk.
Anders Burman beskriver hur högskolorna marknadsanpassas och lider av en tilltagande byråkratisering. Försöken till kvalitetssäkring banaliseras genom kvantitativa metoder. Det mest bisarra är kanske rankinglistornas absurda brist på verkligt kvalitetstänkande – vi mäter det som går att mäta!.
Dags att välja väg?
Så nu står jag vid ett vägskäl – min kära lärarutbildning ska akademiseras och de icke disputerade kommer antagligen att försvinna snett ut till vänster. Om jag hade trott att detta är en början på en förändring mot att utbildningen skulle bli mer intellektuell eller fri, då hade det varit enkelt att lämna fältet för de nya disputerade krafterna som ska bära upp detta. Problemet är att jag ser ingen sådan tendens. Styrningen blir mer detaljerad och forskarna allt mer osjälvständiga i sina beroende av forskningsmedel. Romantiseringen av universitetens som ett autonomt bildningscentrum döljer idag svåra missförhållanden inom de yrkesutbildningar som ska underordnas en akademisk idealism.
Här tvättas bykar!
Jag gör ett lamt försök att intressera mig för forskningspolitik och kastas mellan Tore Frängsmyrs kritik av vår nye ministers manifest (Länk svd) och Bo Rothsteins uppgörelse med den tradition som representeras av Lisbeth Larsson i Vetenskapsrådet (Länk till pdf)
Underhållande och en aning skrämmande. Jag tror att det finns ett vagt samband med diskussionen om det som jag kallar Akademiska professionsämnen – vem äger rätten att definiera dessa?
Jag vet varför Zlatan går till Barcelona. Det har ingenting med pengar att göra.
Tisdasgstema
DN, Svd, AB, Sydsvenskan
Jag ser på väderprognosen och hör en röst:
- Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Vilka är vårt värsta ordspråk?
P.S. Jag samlar inte längre på Jie-lertavlor.
