Vår nye högskole- och forskningsminister Tobias Krantz säger sig vilja prioritera kvalitet framför kvantitet. Jag menar att det är en naiv dikotomisering av ett allvarligt ämne. För att säga det enkelt: UTAN BAS INGEN TOPP!
För mig som arbetar med lärarutbildning som är en s.k. akademisk professionsutbildning är problemet av handfast natur.
Jag vet att 500 studenter har sökt till vårt huvudämne och åldersspår som har 300 utbildningsplatser. Här sker den första sorteringen
Jag vet att många av de blivande lärarna kommer från hem utan studietraditioner och att de behöver mycket stöd under de inledande terminerna.
Jag vet att en del av dem som avbryter sina studier skulle ha kunnat bli utmärkta lärare
Jag vet att barn, föräldrar, kommuner behöver kompetenta och engagerade lärare
Å andra sidan finns det saker som jag inte har en aning om
Jag vet inte hur många som kommer att fortsätsätta sina studier på masternivå, men gissar på fem?
Jag vet inte hur många som kommer att antas till forskarutbildning, men gissar på en?
Jag vet inte hur många som kommer att förnya tänkandet kring läraryrket genom att skriva en banbrytande avhandling, men gissar på en vart tionde år?
När nu Tobias Krantz säger sig vilja prioritera kvalitet och en satsning på eliten är jag en smula orolig för att han har tagit ställning emot kvalitet i grundutbildningen och låtit sig förföras av forskningsromantiska tongångar.
Kanske behöver vi en särskild minister som intresserar sig för akademiska professionsutbildningar
Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.
Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.
Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara ”facilator” (tillhandahållare)
Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.
Anders Mildner skriver om de sociala mediernas svarta baksida – bekräftelsesökandet och längtan efter att bli känd. Oron för att inte locka besökare och den förlamande skräcken för att vara ointressant.
Sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens kultur förvandlar oss alla, antingen vi vill det eller inte, till en sorts konstnärer. Våra liv är verken vi skapar och vi blir bedömda efter hur väl vi lyckas forma dem.
Det kan vara omskakande att fundera över ett twitterflöde ur ett sådant perspektiv.
Gemensamt för oss alla som använder sociala medier är att vi paketerar och för upp valda delar av våra liv på något som kan betraktas som en scen. Men det är inte helt oproblematiskt att ideligen saluföra bitar av sig själv.
Jag har gott om vänner som känner sig stressade över att de inte uppdaterar sina statusrader tillräckligt ofta. Eller som oroar sig för att de inte skriver tweets som är ”bra nog.
Jag brottas en del med frågan och är inte alltid helt klar över mina egna drivkrafter. I bästa fall är bloggen en form för autentisk självreflektion eller politisk handling. Ett villkor för autenticitet kanske paradoxalt nog är att jag inte överanalyserar bakgrunden till varför jag skriver och delar med mig av stort och smått.
Det är lätt att hamna i försvarsposition och försöka bygga upp någon form av argumentation som skulle legitimera bloggen. Just nu väljer jag att hänvisa till en ogenerad lustprincip – jag känner för det.
En del av lusten är den där oberäkneliga och lätt tvångsmässiga kreativiteten som jag försöker överraska mig själv med. En naiv vägran att ha tråkigt och en barnslig tro på att det jag gör är intressant för andra.
Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.
Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.
Idag borde jag vara extra skärpt och seriös. Förslaget om en ny skollag sägs vara det största som har hänt skolsverige på 40 år. Staten tar till sitt yttersta maktmedel för att garantera kvalitet och likvärdighet – en lag.
Varför tänker jag på den amerikanske fartygsinspektören som alltid gjorde en liten teckning och skrev ”Kilroy was here” på ett otillgängligt ställe i fartygsskrovets innersta vrår?
Jag är bekymrad över min lille väns kvinnosyn. Han har träffat en kvinna som har en helt annan bakgrund, annan kroppsform, andra intressen – ja hon är så olika honom en person kan bli.
Och ändå sitter han stum på sin lilla stol och stirrar beundrande på henne timme efter timme. Jag undrar vad de kan ha gemensamt egentligen?
Kanske måste jag förklara farorna med att romantisera kvinnor. Jag anar att han snart kommer att placera henne på piedestal.
Uppdatering: Anne-Marie tycker jag ska låta dem vara ifred. Vad tycker du?
Min lille vän gick igång på SVT:s temakväll om gitarrer och gitarrister. Han pladdrar om vem som är snabbast och bäst, Dessutom vill han bli fotograferad i odrägliga hårdrocksposer.
Själv hade jag mer utbyte av P2 Musikmagasinets program om gehör. Länk.
Musik handlar mer om att lyssna och känna än att spela rätt och jag fick många nya tankar.
Jag funderar på att gå med i JUF. Länk
Idag har jag varit på en utställning med gamla maskiner och är lite bekymrad över min förmåga att hitta kopplingar till utbildningspolitik är begränsad – men jag jobbar på det och kommer antagligen att återkomma i ämnet (traktorer alltså)
Jag läser Kristin Lundbergs hyllade kriminalroman Malmömannen. Huvudpersonen Nils Forsberg är ytterliggare en i raden av bedagade kriminalkommisarier som filosoferar över samhällets förfall och på sina dagliga promenader längs kusten passerar han den nybyggda Lärarutbildningen.
Fasaden är prydd med citat, och att då på en sådan skapelse, ägnad åt konformism och pennalism, skriv ”Frihet, frihet” är naturligtvis ingenting annat än ett hån.
Samtidigt förbereder sig stadsdelen Västra hamnen för en sammandrabbning mellan Reclaim the street och medborgare som ska hjälpa polisen. De samlas 17.30 vid Turning Torso. Om det inte kommer några demonstranter kanske det finns tid för att fundera över vad som hände med bilfabrikens parkering som nu ligger öde.
Idag beskriver Lotta Lotass i Svd vandringslegenden om den notoriske spararen som samlar och kategoriserar sådant som vi vanliga inser inte har något värde. I en låda förvaras ”snören för korta att användas”. Jag, som verkligen har trott på den här historien, förvånas över min blåögdhet men anar nog att det finns ett korn av visdom i den.
Idag går jag på loppmarknad i Bästekille och Södra Mellby. Risken är stor att jag kommer hem med
1) Konst för ful att titta på
2) Böcker för tråkiga att läsas
3) Stolar för obekäma att sitta på
4) Lampor för farliga att ansluta
Jag har annars 50 klarknappar för frysta kalkoner och 200 hårnät som jag inte är helt säker på varför jag köpte.
Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om ”livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev ”fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.
Jag läser studentuppsatser och skickar respons per mail. Det är ett riskabelt arbetssätt om vi inte har en stabil relation och ibland inser jag att mina kommentarer inte tolkats som jag avsett.
I en kurs hade studenterna i uppgift att att filma en samspelssituation mellan små barn, beskriva denna och diskutera tolkningar utifrån kursens litteratur. De flesta har utnyttjat uppgiften till att visa att de läst böckerna och referenserna blir då en aning pliktskyldiga och av karaktären ”Jag håller med Vygotskij (1990) om att samspel är viktigt”.
Få studenter vågar diskutera möjligheten av att vi inte omedelbart förstår vad som ligger bakom samspelet – att det kan finnas utrymme för olika tolkningar det filmade. Jag försöker förklara detta och får oroliga brev: ”Vill du att jag ska referera till litteraturen eller ska jag tänka själv”?
Hela min bild av utbildning är att böcker är medel att tänka med, teorier är redskap för att öka vår förståelse, jämförelser av tolkningar är det viktigaste för att kunna tänka…
Om jag inte kan förklara detta borde jag kanske genomskåda min egen livslögn och ge mig ut i det vågräta regnet. Paraplyt förstör sig nog själv idag.
Jag lär mig nya saker. Idag har jag förstått att kråkor är besvärliga skadedjur som tar ägg och därför bör bekämpas. För att fånga kråkan använder man en bur som agnas med ägg. Kråkan petar till en pinne och luckan ramlar ner. Så långt är det inget konstigt.
Därefter flyttas den fångade kråkan över till ett utrymme innanför själva fångstdelen av fällan, som placeras i en annan kråkas revir. Den andra kråkan blir arg över intrånget och anfaller den redan fångade kråkan för att döda den – varvid också den andra kråkan fångas.
På så sätt är det ganska enkelt att fånga övriga kråkor i skogen. De kan alltså inte motstå lusten att anfalla en redan tillfångatagen rival och blir därför ett enkelt offer för jägaren.
Finns det något som skiljer människor från kråkor, undrar kanske korna?
Förstora bilden:
Fler jakttips - en ny sida av bloggen! (Jag är själv förvånad)
Högskoleminister Lars Leijonborg avgår och min lille vän jublar framför radioapparaten. Han tror att det kommer en ny minister som inte vill politisera högskolan och som inte låter sig styras av varken HSV:s akademism eller Björklunds populism. Vännen drömmer om en person med hög integritet som har vett att diskutera akademiska professionsutbildningar utifrån ett brukarperspektriv. Hur ska vi skapa en lärarutbildning som möter barnen och föräldrarnas behov av kompetent och engagerad personal?
Det första en ny minister bör göra är att se över de signaler om HSV har sänt ut till landets lärarutbildningar. Just nu förbereds uppsägningar av erfarna adjunkter och detta beskrivs som en kvalitetshöjning.
Leijonborg lät sig utnyttjas i ett elakt spel om akademiska positioner. Må den kommande ministern uppvisa större integritet i förhållande till skolminister Björklunds hämndlystna skolpolitik.
Jag tror att en del av oss börjar varva ner och förslår en fyrstämmig semesterkanon om sandens hudvårdande effekt:
Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om ”livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev ”fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.
