Piraten, Olle, Torgny och jag

piraten

1991 hyrde vi ett undantag av Olle i Kivik. Hans hus ligger på hörnan bakom Piratenstatyn och det var lätt att känna sig välkommen. Olle själv var en mångsysslare – först och främst drev han den legendariska klädbutiken Olles kläder.Vi fick en del intressanta plagg från restlagret och jag undrar var de blå bomullsbadbyxorna från femtitalet tog vägen? Dessutom hade han varit brevbärare och aktiv i frivilliga brandkåren – men det som var mest spännande var nog Olles sätt att hålla igång bion. Två gånger i veckan hämtade Olle tunga lådor med aktuella storfilmer som byborna och turisterna kastade sig över.

Idag drivs bion av kulturföreningen  Bernadotte –  länk

Varje år delas Piratenpriset ut till en författare som verkat i Piratens anda och i år har juryn verkligen hittat rätt. På måndagen i marknadsveckan kommer Torgny Lindgren  hit och jag har svårt att tänka mig en värdigare pristagare:

Juryns motivering till årets val var kort men koncis: “För en berättarkonst där det Höga och det Låga, det Breda och det Smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra – allt i Piratens anda”.

Dessutom förstår jag att pengarna kommer väl till pass. Lindgren ska bygga en stengärdsgård.

-Det sätter stopp för korna som fram till nu strosat fritt på min tomt, säger han.

Kor är underbara varelser men de kan ställa till stora skador i en trädgård. Det är ett ämne lämpligt för en skröna och jag känner att mitt redan darriga förhållande till sanningen blir alltmer ansträngt i dessa herrars sällskap. Ingenting går upp mot en bra historia och jag tror att Bock i örtagård lurar i bokhyllan.

En gärdsgård vore bättre

En gärdsgård vore bättre

Den arrogante sommargästen

Att ha sommarhus på Österlen inbjuder till att vara en del av det lokala livet. Samtidigt finns det en stark misstro från befolkningen mot sommargäster som tror att de vet och kan allt. I värsta fall förstår jag, som trots allt kallar mig skåning, inte vad de säger.

Idag har jag skådat djupare i min obildning. Vår närmaste pågatågsstation ligger i Smedstorp som kanske är mest internationellt bekant på grund av att Charles Lindberg har släkt där. En vattendelare går mellan de som faktiskt säger “Smedstorp” och lokalbefolkningen som aldrig säger något annat är “Smisstorp”.

Idag hittar jag en skylt som ställer betoningsfrågan i nytt ljus.

Förstora bilden:

smedstorp

1398 – Smisthorpe! Jag anar historiens vingslag och bestämmer mig för att forska vidare i den dansk-engelska historien…