Min lille vän är ganska praktisk och intresserar sig mindre för teoretiska frågeställningar. När jag undrar över “vad är maskulinitet?” eller  “Vad är feminism?” då försöker den lille vännen bara få  sina handlingar att hänga ihop hjälpligt.

Jag läser Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen och är mörbultad av hur skickligt hon avslöjar attackerna mot den amerikanska kvinnorörelsen efter 9/11. Boken är bedövande effektiv och jag, som normalt sett försvarar medier och är ganska misstänksam mot medelklassfeminism, inser att det som hände i USA efter 2001 också kan hända här i en lågkonjunktur.

Dramaturgin efter attacken mot  de två tornen krävde tydliga offer (kvinnor och särskilt brandmännens änkor) och å andra sidan hjältar som kunde bära upp den nya stereotypa mansrollen som skulle försvara dessa värnlösa kvinnor. Motståndet mot aborter, hetsen mot barnlösa yrkeskvinnor, patriotismen i att föda barn som ska försvara fosterlandet – sammantaget tecknar Faludi en bild av ett ovanligt korkat land med en press som tycks agera helt utan moralisk kompass.

Här blir skildringen en aning vag. Hur ser banden ut mellan media, politiker, ekonomiska makthavare och lobbygrupper? Rädslan för att inte vara tillräckligt patriotisk tycks ha slagit ut alla normala rationaliteter. Jag läser och blir argare och argare. Hur kan en tänkande människa beundra detta bedövande naiva land?

Boken är alltså riktigt bra – nästan lika bra som Faludis Ställd. Jag behöver inte så många andra feministiska böcker.