Länk: Så blev staden styrd som ett företag

Först en bekännelse – jag var där! Jag arbetade i Malmö kommun samtidigt som den stora PR-maskinen drog igång. Cheferna skickades på sektliknande internat. Vi anställda fick detaljerade direktiv ur vi skulle svara i telefon. Den fula logotypen ersatte alla andra. Vi skulle samlas under parollen: Mångfald, Möten, Möjligheter.

Sedan drog det iväg och idag är mottot: Välfärd för alla – det dubbla åtagandet.

I dagens Sydsvenska presenteras en avhandling som hyllar den här kampanjen. Artikeln är en orgie i okritisk journalistik och jag baxnar inför aningslösheten.

Kommunen satsade stora summor – 17 miljoner kronor – för att de 20 000 kommunanställda skulle lära sig att tala väl om det nya Malmö och dess förvandling till en kunskapsstad.

Det beskrevs på sina håll som ett slöseri. Men ”ute i stadsdelarna förstår man nu bättre varför staden lägger hundratals miljoner i Västra hamnen, medan vårdtagarna inom äldre- och sjukomsorgen har det svårt och fattigt”, säger stadsdirektören Inger Nilsson i avhandlingen.

Jo – vi är några som fortfarande håller kvar vid den åsikten!

Enligt Bo Sjöström, tidigare stadsdelschef i Hyllie, ledde denna internutbildning till större förståelse bland de kommunanställda för den kostsamma seglingstävlingen America’s Cup. Regattan var det enskilt största pr-projekt som staden och regionen gav sig in på. Det syftade till att sätta Malmö på kartan tillsammans med Turning Torso. Men det var samtidigt den satsning som orsakade störst konflikt, sannolikt därför att projektet inte hann förberedas tillräckligt grundligt, finner Tove Dannestam.

Ingen internutbildning i världen kan ändra min åsikt – regattan var ett femstjärnigt bedrägeri och PR-fiasko. Forskaren bekymrar sig över att projektet inte var tillräckligt väl förberett. Jag tror att det finns utrymme för en djupare analys.

Sammanlagt är artikeln ett svårslaget rekord i hundaktig journalistik i sin presentation av distanslös forskning. Så går det när segrarna skriver historia.

Förhoppningsvis är avhandlingen bättre  än artikeln – och det finns en viss risk att jag är orättvis mot Tove Dannestam.