Programmet om Lennart Hellsing var ännu bättre än jag trodde.
Min lille vän, som alltid har varit misstänksam mot ord och bokstäver, går och gnolar på visorna och stavar sig igenom rimmet om Konstantinopelitanskan. Hellsings berättelse om sin egen ordblindhet ger hopp åt alla som har haft svårigheter i skolan. Det handlar om att hitta lusten, sa han på 40-talet.
Idag skulle sångerna antagligen avfärdas som flum.
I tider av nedskärning är det viktigt hur ledningen pratar om sin personal. Frågan om vem som omfattas av den s.k. arbetsbristen är infekterad och det är svårt att frigöra sig från misstanken att ledningen försöker göra sig av med dem som inte passar in i den framtida organisationen.
Utåt är det HSV som får bära ansvaret, men bakom kulisserna talas ett annat språk. Jag önskar att jag hade sluppit höra mobilsamtalet där en chef säger:
– Ja, sen gäller det att göra sig av med den icke-högskolemässiga delen av personalen.
Nu tänker jag använda sommaren till att försöka reparera min tilltro till organisationen.
I kväll ser jag programmet om Lennart Hellsing.
Tysta tankar 