Herr Gårman är en stark symbol för manlig trosvisshet. Övergångsstället ger en bräcklig trygghet och sannolikheten att bli överkörd på de vita ränderna är ganska stor i Malmö. Ungefär samma fara föreligger i de obefintliga diskussionerna om Lärarutbildningens framtid. Samtidigt är tystnaden öronbedövande.
Förhoppningsvis kommer rektor i tornhuset att få ett stabilt underlag i form av en utförlig konsekvensbeskrivning innan beslut tas.
Framtiden är spännande – onödigt spännande, enligt mig.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Ett tema som ligger rätt i tiden. Jag avstår från symboliska tolkningar och fotograferar ett slitet brunnslock från Lilla torg. Malmö – en bedagad skönhet.
Tysta tankar 