Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
“Varje människa är produkten av en far och en mor. vi kan vägra erkänna dem, att älska dem, vi kan misstro dem. Men där är de med sitt ansikte, sina attityder, sitt uppträdande, sina egenheter, sina illusioner och sitt hopp, händernas och tårnas form, ögonens och hårets färg, sitt sätt att tala, sina tankar, kanske också med sin livslängd – allt detta har fört oss vidare.”
Jag var fem år när vi flyttade till Malmö och far började på det stora företaget Sydkraft. Han var lantmätare och arbetade på juridiska byrån. Jag tror att hans jobb var att köpa mark av motsträviga bönder där det kunde byggas kraftverk, dammar och kraftledningsstolpar. På somrarna hade vi alltid detaljerade kartor och far pekade ofta ut ledningar som kunde ha kapacitet på 100-tals kilowatt. Jag har nog sett de flesta vattenkraftverk i Småland och Halland inifrån och är fortfarande fascinerad av tanken på att vatten kan omvandlas till elektricitet i en generator.
Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.
Tysta tankar 