Ibland vaknar jag till slentrianmässiga moralistiska kåserier i programmet Tankar för dagen som sänds i 1 6.50 varje dag. Plattityderna kan förstöra en hel dag om jag inte hinner slänga mig över snoozeknappen.
KG Hammars ord är av en annan karaktär och ekar fortfarande inom mig.
I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?
Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.
Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.
Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.
I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
- Jag borde ha ansträngt mig mer!
Jag citerade Hesse «No tree sees the other, each one is alone» men efter en utflykt till alekärret i sänkan ber jag att få ändra mig.
Förstora bilden:
De här fem träden har ett budskap och jag gör en snabb pedagogisk utflykt till Wikipedia för att få hjälp med att förklara vad kvävefixering är:
Kvävefixering är förmågan hos en organism att binda kvävgas, gasformigt kväve. Kväve är ett näringsämne som alla organismer behöver för att fungera, men det är bara kvävefixerarna som kan ta kvävet direkt från luften. Kvävefixerande organismer finns både på land och i vatten.
Kanske är det min lätta vantrivsel i civilisationen som gör att den här naturromantiken och skönhetskulten tränger sig på. Just nu har jag svårt att fokusera på något annat än det som växer omkring mig.
Klickbara bilder
, ,
Det skulle kunna utvecklas till en skön stund av ogenerad individualism, men jag är nyfiken på om de här böckerna verkligen håller för omläsning efter nästan 40 år.
Det var en aning brådmoget att läsa Glaspärlespelet som trettonåring.
Jag lullar runt i trädgården och försöker hänga med i allt som händer.
Tre dagar är en väldigt lång tid för en rhododendronknopp
Före:
efter:
I modern utvecklingspsykologi försöker vi undvika blomstermetaforerna och bilden av pedagogen som den gode trädgårdsmästaren har ersatts av mer aktiva förhållningssätt. Utveckling sker inte på ett förutbestämt sätt och samspelet med omgivningen är avgörande.
Därför har jag ett ganska passionerat förhållande till Postverket. Verksamheten går ganska trögt i landet och jag har fortfarande svårt att vänja mig vid att hämta paket på ICA. Kanske saknar jag kassörskans stränga blick?
Jag tror att lantbrevbärarna fortfarande har en viktig funktion i glesbygden. På bilden står 12 postbilar rustade att bära ut försändelser i Sjöbo med omnejd.
Det finns ett slitet citat som brukar tillskrivas Sibelius. ”Ingen har någonsin rest en staty till en kritikers ära”.
Det finns naturligtvis heller ingen anledning. Många människor – läsare, influerade kollegor, till och med musiker – hade nog ändå kunnat göra ett undantag, släpat fram sockeln för att hedra minnet av just Lennart Persson. Hans auktoritet var större än de andras. Hans utblick var lite större.
Jag saknar honom och det är väldigt tomt i Malmö just nu. Lennarts Perssons hemsida ger några prov på hans goda smak och stilkänsla. Hans krönikor under rubriken Låtar öppnade öronen på mig och många av mina vänner.
Idag lyssnar jag på Darling Lorraine med Paul Simon och tackar Lennart som fick mig att lyssna på texten några gånger extra.
I sommar ska jag läsa omSånger om sex, Gud och ond bråd död.
Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.
Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?
De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att ”så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)
När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.
Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.
Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella ”auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som ”lärare” eller ”professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.
Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.
Alla artister vill ha skivkontrakt. Men för en del verkar det vara besvärligt.
När Neil Young spelade in rockabillyskivan Everybodys rocking lär det ha varit med en uttrycklig önskan att göra sig omöjlig på Geffen. Bolaget protesterade och menade att detta är osäljbart och inte den produkt de hade skrivit avtal om.
Jag tänker att oförutsägbarheten är en del av Neil Youngs storhet, men att detta är en skiva som blott en mor kan älska.
Neil Young lärde sig något om baksidan av att ligga på ett stort bolag.
Geffen lärde sig något om baksidan av att skriva kontrakt med en stor artist.
Jag lämnar ordets symboliska betydelse och väljer att visa två av mina absoluta favoritbaksidor.
En stor del av livet går ut på att veta sin plats. I en del religioner är det ett centralt moment att inte förhäva sig och att sluta anstränga sig för att nå världslig framgång. Genom att ge upp är det möjligt att försona sig med livets förgänglighet.
I skolans värld är en sådan hållning provocerande. Vi talar ogärna om gener och förutsättningar. I stället betonar vi individens möjligheter att forma sin framtid genom egna ansträngningar. Du kan om du vill!
Inte långt från Forsemölla på Österlen växer en grön grangren som har uppenbara svårigheter att inse att den faktiskt bara är en gren och borde växa snett neråt. Någonstans har längtan efter ljus blivit starkare än genetiken och nu strävar grenen uppåt.
Jag är förundrad över de rekommendationer jag får från Youtube. Hur vet den mystiska roboten att jag just idag behöver se Ika i rutan och surpuppesprejen?
Jag har stora problem med Powerpoint. De flesta föreläsare blir lata och oengagerade av programmet. Som åhörare sjunker jag hjälplöst in i den stora förutsägbara slummern.
Allt var bättre förr och det är med sorg jag inser att overheadapparaten håller på att förvisas ur landets klassrum. Under dessa lektioner kunde ju vad som helst hända – ibland kom bilden uppåner och ibland spegelvänd! Då brukade jag vakna till…
Nu får overheadapparaten en egen och välförtjänt festival i Malmö!
Varför en festival för overheadprojektorer?
– För att det är en apparat som nästan alla har en nostaligisk relation till. Vi tycker att det är spännande att ta in den i ett samtida konstsammanhang och se vad som händer när konstnärer jobbar med overheaden fast på ett samtida sätt. Det är ett slags hyllning till en döende teknologi.
Jag började arbeta på Lärarutbildningen 2002. Det var året efter att den förra nya lärarutbildningen sjösattes och vi vikarier fick vi till stor del försöka hålla resterna av den gamla utbildningen flytande. Den ordinarie personalen var djupt engagerad i att förverkliga något som kallades Malmömodellen, som jag efter hand förstod var ganska unik i sin tolkning av utredningsdirektiven. De andra lärosätena undrade vad vi höll på med.
Det fanns en ideologisk djärvhet som var smittande för oss som befann oss inom Olle Holmbergs kraftfält. Det gick inte att förhålla sig neutral till visionen om:
Fusion av VFT, huvudämne och allmänt utbildningsområde
Den ”reflekterande praktikern” som förebild
Ömsesidig nytta av samarbetet med partnerskolorna
Tidig praktik och betoning av kontinuitet
Arbetslaget som handledande enhet
Betonandet av de gemensamma dragen i olika former av lärarexamina. Förskollärare och gymnasielärare läste ibland tillsammans. Ett uppriktigt försök att montera ner hierarkier.
Baksidan av denna hängivenhet kunde ibland vara en aning distanslösa lärarutbildare som oftare diskuterade vad ”Olle egentligen menade” än tänkte själv. Olle hade dessutom förmågan att omge sig med medarbetare som kunde bryta ner visionen till budget och kursplaner.
I ljuset av de senaste attackerna från staten mot lärarutbildningen är det lätt att bli nostalgisk. Jag läser det senaste numret av Pedagogiska magasinet och saknar min stridbare förre chef.
Idag hukar de adjunkter som bär upp stora delar av grund- och uppdragsutbildning och inväntar uppsägningar. Självförtroendet är en aning darrigt och i arbetet med att skapa en konkurrenskraftig ansökan om examensrätter säljs de flesta ideal ut ganska lättvindigt. Maktpositionerna förändras och nya allianser uppstår.
