Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.

Länk

Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.

Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.

Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?

Tornhuset och fiskargumman