Jag skryter ibland om min trädbildning och känner igen de flesta arter på bladen, några på stammen och ett fåtal på hur grenarna växer.
Just nu borde asken vara på väg att slå ut – men mitt pampiga träd ask står bladlöst och jag är bekymrad.
Det lär vara en tidsfråga innan samma öde drabbar asken som almen. I Norge är det förbjudet att plantera ask på grund av sjukdomen.
Jag går in i skogen och fotograferar en frisk ask. I terapeutiskt syfte.
I Filosofiska rummet den 24/5 försökte Lars Mogensen få deltagarna att säga något spännande om sociala medier. Andreas Ekström upprepade sin välformulerade kritik från Sydsvenskan
Sigrid Combüchen spelade en aning motvilligt rollen som teknikpessimist. Eva Engquist hade kanske en mer oklar position och samtalet tenderade att bli allmänt klokt och en aning förnumstigt.
Ja, det är många som skriver och få som läser – gäsp.
Ja, tekniken påverkar vår syn på umgänge – gäsp, gäsp.
Ja, det finns ett problem i att allt inte är av hög kvalitet – gäsp, gäsp, gäsp.
Det kändes lite skolmässigt att diskutera om vi är för eller mot teknik och Lars Mogensen hade besvär med att få nerv i diskussionen. En anledning är kanske att de tre deltagarna hör till ett etablissemang som redan har en stark röst i medievärlden. Författaren S.C. är naturligtvis bekymrad över att tempot ökar och ingen orkar läsa krävande böcker. Journalisten A.E. anstränger sig för modernisera och motivera den gamla pappersprodukten till de nya förutsättningarna, men det är naturligtvis obehagligt att inte längre få vara det stora filtret. Högskolerepresentanten E.E. ställs också inför kravet att anpassa utbildning till en värld där kunskapen finns överallt i fragmentariserad form och där de gamla hierarkierna vittrar ner.
Så även om alla var överens om att utveckling är viktigt och teknik nödvändigt låg det en slöja av sorg över inställningen till allt det nya som så tydligt hotade de egna positionerna.
Ingen beskrev det demokratiska värdet av en utveckling som ger miljoner av människor möjlighet att göra sin röst hörd i det offentliga samtalet. Ingen lyfte fram den folkliga lusten i att dela erfarenheter med kända och okända medmänniskor. (Jo förresten, Kina och Egypten nämmndes)
Istället var det en återkommande oro:
– Vem ska egentligen läsa alla dessa ord?
Ungefär som om Internet höll på att bli fullt och alla hårddiskar mätta.
Själv oroar jag mig för andra saker – och njuter av känna till skillnaden mellan ek och bok. IRL.
Nej, jag twittrar inte…
Livet med min lille vän börjar tufft. Han sätter på P1 6.45. Programmet heter Vid dagens början och Anna Bornsteinstein berättar om upplevelsen när man förmår släppa tanken på sig själv.
-Vårt jag kan vara ett tungt ok att bära ibland, säger Anna Bornstein. Hur tungt, förstår vi först när vi lär oss släppa det.
Så blev jag hobbybuddhist?
I familjens ägo finns en skulptur som jag tycker mycket om. Den hjälper mig att sortera tankarna och jag använder honom som alter ego när det bli besvärligt. Min lille vän har en del egenskaper som jag behöver utveckla och nu börjar resan mot att integrera dessa i min personlighet.
Jag tänker för mycket – min lille vän har inget huvud och det är en enkel lösning.
Jag är besatt av handling och tror alltid att det finns snabba lösningar – min lille vän är notoriskt passiv och intar en registrerande hållning.
Jag är beroende av trygghet och vill gärna känna fast mark under fötterna – min lille vän sitter på en stol som balanserar på ett ben. Fötterna når inte ner till marken.
Alla borde ha en liten vän.
Tysta tankar 