Värderingsstyrd förutsägbarhet

Jag var på skiftesföreläsning och Jenny Sonesson (fp) talade om vad som krävs för att en blogg ska bli bra. Autenticitet förstod jag direkt och tanken på att hierarkierna monteras ner i bloggvärlden köpte jag också. Att hitta sin stam kändes rimligt, men jag försöker fortfarande reda ut vad det innebär att vara “värderingsstyrd”. Denna osäkerhet är lite skrämmande om man som jag förväntas undervisa i svensk skolas värdegrund.

Jennys exempel handlade om politiker som har en konsekvent hållning och lever efter den. Är man mot djurplågeri så undviker man att äta kött, klä sig i skinn, sminka sig med animaliska produkter o.s.v. En sådan hållning ger ett intryck av sammanhållen kraftfull och genomtänkt personlighet. Problemet för mig är att “förutsägbarhet” aldrig kan bli ett positivt ord. Jag kanske romantiserar det spontana och intuitiva tänkandet – men jag har svårt att se världen som en arena för mina värderingar.

Kanske är det i denna klyfta mellan bestämda åsikter och förvirrat kännande som jag hämtar kraft och inspiration. De senaste dagarna har jag hyllat IB-gymnasiet som jag borde avfärda som ett elitistiskt jippo. Kritiserat skolutvecklingstanken som jag borde vara den främste anhängaren av.

sol

Dessutom fortsätter jag skamlöst att publicera solnedgångsbilder från Österlen – trots att jag uttryckligen lovat att låta bli.

Det är verkligen ingen ordning på den här bloggen.

Once in a lifetime?

Inte ofta delar jag åsikt med Svenska dagbladetsledarsida 1 , 2 – men idag skriver P J Anders Linder om hotet mot IB-utbildningen och jag nickar instämmande. Som förälder var det en omskakande upplevelse att efter nio år av gnälliga föräldramöten i grundskolan möta dotterns lärare på Borgarskolan i Malmö som sa:

– Det är en ynnest att få möta de här ungdomarna!

Ungefär då återvann jag en del av min tro på skolan som bildningsmiljö

stam

Everything must change

Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?

Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.

Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!

Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.

tuna1

Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…

Everything must change

Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.

Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.

DANS