Vi  planerar höstens kursstart och det är mycket att tänka på. Kursplanen  för Att bli lärare är ganska storslagen och en del av målen är mer än utmanande

• utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet

Tidigare har vi tolkat målet som om det handlade om sociologi och psykologi. Det har blivit ganska pompöst och en aning ytligt. Jag tror att det är rimligare att försöka utgå från studenternas frågor och begränsa den teoretiska överbyggnaden. Samtidigt vill vi naturligtvis ge dem redskap att bearbeta sina erfarenheter med hjälp av relevanta begrepp. Jag letar efter en bok som passar och läser Kulturnavigering i skolan av Arvastson och Ehn.

Smakprov

Jag brukar tycka om etnologiska texter och uppskattar de konkreta berättelserna. Ofta möter jag en öppenhet och nyfikenhet som är smittande. Det är viktigt för studenterna att kunna se tillvaron ur olika perspektiv och det finna utrymme för en kritisk ansats.

Bokens inledning är utmärkt och vittnar om stor pedagogisk omtanke om läsaren. I slutkapitlet presenteras begreppen  i överskådlig form. Mina förväntningar stiger och jag kastar mig över Marie Nordbergs text om pojkar i förskolan – mitt favoritämne.

Tyvärr blir jag besviken. Författaren  kanske tror sig vara djärv genom att ifrågasätta värdet av män i förskolan med hjälp av social konstruktionistisk  teori. Om maskuliniteten är en konstruktion är också upplevelsen av annorlundahet och utanförskap i någon mån illusioner. Jag menar att Nordberg använder klassiska härskartekniker för att förlöjliga och förminska männens erfarenheter. Därigenom solidariserar hon sig öppet med makten och förstärker det kvinnliga tolkningsföreträdet. Under postmodernistisk låtsasvetenskaplighet blandas banaliteter, komplexitetskonvulsioner och normativa påståenden.

Den likhetsfeministiska teorin om identitetsutveckling är besynnerligt ateoretisk. Tanken på att det lilla barnet tränas in i våldsamhet saknar stöd i modern utvecklingspsykologi. Det finns inget givet samband mellan att leka krig och bli en våldsam man.

De gängse refernserna till Connell och Butler är som vanligt bedövande fantasilösa:

“Homofobi, misogyni och rasistiska tendenser är alla exempel på förtryckande och problematiska maktpraktiker” (Connell 2005:176)

Jag har skrivit om det här förut och borde vara van vid den här formen av slipprig argumentation. Den statsfeminism som saboterade betänkandet Jämställdhet i förskolan tar här steget fullt ut. Eftersom teorin inte lyckas besvara vad männen skulle tillföra så är det kanske lika bra att misstänkliggöra hela projektet.

Min grundinställning är att studenter behöver träna sin kritiska förmåga genom att möta olika former av texter – men jag är osäker på om Nordbergs text hör till dem. Jag återkommer till resten av boken!

Diskussionen om identitetsutveckling är alldelels för viktig för att överlåtas till etnologerna. Vilken roll spelar förebilderna?

Länk till sången om Superhjältarna