Vi spelade mycket kort på barndomens släktfester. Jag läser kurslitteratur om det kompetenta barnet och funderar över hur vi behandlades på dessa rediga bonnagillen.
Det gick en skarp gräns mellan att vara barn vilket innebar att bli tagen hänsyn till, och den kalla verkligheten då man tog steget över till vuxenvärlden och förväntades stå ut med att få sin trumf spräckt i partolva. Det fanns ingen väg tillbaka till barndomens skyddade värld och hädanefter gällde det att bita ihop – även i nederlagets bittra stund.
Grabbarna är ganska tuffa. Med nyinköpta halsband, välvaxade frisyrer och blanka badbyxor kisar de mot kameran. Kanske är killarnas självsäkerhet inte bara en fråga om stereotyp machomanlighet – den växande ekonomiska världsmakten Indien har redan idag den största populationen av högskoleutbildade personer.
Ibland föreläser jag om datorspel och försöker inta en icke-moraliserande hållning.
Tillverkaren av Onechanbara: Bikini Samurai Squad gör det inte enkelt för mig. Jag har hört att flickor tycker om att byta kläder på sina figurer, men tror nog att succén i skolsammanhang kommer att dröja.
Sydsvenskan presenterar idag IKT-pedagogen Jonas Hällebrands tankar om datorer i skolan. Det är en klargörande och informativ artikel som ställer rätt frågor. Samtidigt är det plågsam läsning i ljuset av vår utbildningsministers ointresse för teknik och demokrati
På samma uppslag skriver Andreas Ekström klokt om barns digitala kompetens.
Länk ?????
Jag är lite förvånad över att skolfrågorna har flyttat över till Kultur & Nöjesdelen. Ledarsidan och debattredaktionen har ofta varit megafon åt björklunderiet. Inrikesredaktionen har inte lyckats förklara de nationella utspelen. Lokalredaktionerna famlar mellan nedskärningsreportage och pittoreska nedslag i pedagogiska påhitt. Inpå livet hamnar ibland i psykologi och relationer (läs mobbning). På Postis kan vi ta del av ungdomarnas egna röster.
Mångfald är bra men jag saknar en konsekvent bevakning av framtidens viktigaste fråga.
Jag är misstänksam mot tidningar som försöker kompensera år av svartmålning genom enstaka positiva artiklar, men reportaget från Drömmarnas hus i Rosengård är underbart. Bilden av de tre muslimska flickorna i trädet kommer jag att bära med mig. Vackert jobbat Ingemar D. Kristiansen!
Den här serien går lite på tomgång och kanske är bilderna av manlighet för allmänna? Eller är de för exotiska?
En dimension av det vi ser beror på platsens karaktär – stranden i norra Goa är en ganska udda arena. Goa är en gammal portugisisk koloni som blev en del av Indien 1961. Det innebär att delstaten på många områden är friare när det gäller regler om klädsel och alkohol än i övriga delar av landet. Att åka till Goa är för många en del av ritualiserad ”tokighet” och påminner kanske om vad mallorcaresan symboliserade för svenskar på 60-talet. I en relativt klasslös gemenskap visar de nyrika upp sitt välstånd och de unga nyutbildade ingenjörerna firar sina uppbrott från familjeband och traditioner genom att dricka öl och dansa hela natten. Myten om synden och de lättklädda turisterna ger det hela ett dekadent stänk som gör resan till något större än livet.
Med denna inramning är det lättare att förstå varför männen ligger och brottas i högar. Närheten är viktig och tillsammans konstruerar de myten om sin galna gemenskap. Att bada i kalsonger är mycket roligare än det låter.
Jag anstränger mig för att inte se sexuella undertoner i all denna närhet. Riktiga kompisar går naturligtvis gärna hand i hand – det är bara jag som är lite hämmad.
Efter att på klassiskt kolonialt sätt ha exotiserat de stackars indiska männen skäms jag en kort sekund.
Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.
- Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?
- Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!
- Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är så ljust och inbjudande?
- Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!
- Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare
- Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!
- Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina namngiblishifierade skolerfarenheter !
Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.
Jag inser att våren håller på att springa förbi mig i Malmö och går en promenad genom min närmaste park. Här var jag föräldraledig för 24 år sedan och minns en oändligt långsam vår med ensamma promenader i en park som vägrade bli grön. Jag minns en nedsliten lekplats och en blåsig bänk. Idag ser det ut så här:
Jag har tidigare klagat över att EU:s säkerhetsregler gjort lekplatserna tråkigare. Så är det inte längre.
Jag minns också ett trångt Stadsbibliotek och en barnavdelning som kunde varit mer inbjudande. Idag har vi ett bibliotek med det underbara namnet Ljusets kalender. Det är tänkt – och fungerar som – en mötesplats.
Det är dags att försonas med parken. Allt var inte bättre förr. Dagens småbarnsföräldrar behöver kanske inte härdas på samma sätt som jag gjorde?
På hemvägen passerar jag Kungsparken och stannar vid den torrlagda runda fontänen utanför casinot. Det var rätt kul att vara föräldraledig ibland! Eller ofta.
Klickbar:
Jag håller på att förvandlas till en sådan där lallande sentimental idiot som smyger omkring i parken och fotograferar blommor.
Den nya badbryggan – dansbanan i Västra hamnen är ett underbart exempel på hur trä kan användas. Vid solnedgången dansar folk organiserad spontantango.
Projeketet är att definiera manlighet genom bilder och tolkningen av dessa. Nu försöker jag ladda om efter den första negativa bilden och visar en bild som jag tycker är laddad med positiv energi.
Vad får du för associationer?
Vad har männen för relation till varandra?
Jag inbillar mig att ämnet blir mindre kontroversiellt om exemplen är hämtade från Indien – männen är ofta ganska oblyga i sin kluvna manlighet.
I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet. Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
Min iver att avslöja/romantisera manlighetens kärna är lite ojämn. Varje försök till generellt påstående riskerar att hamna i det fördomsfulla träsket av halvsanningar och lögner.
Det är enklare att visa en bild och låta mottagaren tolka innebörden. Jag vill helst slippa ta ansvar och gömmer gärna mina diffusa avsikter. Samtidigt tränger sig frågorna på:
Vad gör de här männen på stranden i Goa?
Vad är det som är så lockande?
Vad är det för erfarenheter som gör att dina gissningar ser ut på ett visst sätt?
Lärarutbildningen är besatt av nytta. Alla kunskaper ska helst omedelbart kunna användas och tanken på allmänbildning är helt omodern. Därför blir jag besynnerligt upplivad och en aning avundsjuk när jag läser om Ola Wikander i Lund som talar 12 utdöda språk. (Frågan är kanske med vem?)
Jag brukar klaga på att våren går alldeles för fort och att jag inte hinner med. På det österlenska höglandet är detta inget problem. Den iskalla östanvinden håller tillbaka grönskan och just nu pryder en ensam blomma rabatten.
I Malmö prålar forstyhia och körsbärträd. Jag funderar på att göra det till en ideologisk fråga.
